måndag 13 februari 2023

Film: Black Adam (2022)

Titel: Black Adam
Originaltitel: Black Adam
Genre: Action
Regissör: Jaume Collet-Serra
Manus: Adam Sztykiel, Rory Haines, Sohrab Noshirvani
Skådespelare: Dwayne Johnson, Aldis Hodge, Pierce Brosnan, Bodhi Sabongui, Sarah Shahi
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA, Kanada, Nya Zeeland, Ungern
Längd: 125 min
Serie: -
Såg den på HBO 22 januari 2023




Handling
Nära 5000 år efter att han tilldelats de forntida gudarnas allsmäktiga krafter - och fängslats lika snabbt - blir Black Adam befriad, redo att släppa lös sin egen form av rättvisa i den moderna världen.

Min kommentar
Jo, det var ju det där med superhjältefilmer och att jag på något sätt är oförmögen att lära mig att jag egentligen inte gillar dem. Eller jag vet ju det, men jag kan liksom inte låta bli att se dem. Alltså blev det dags för Black Adam den här kvällen. Trots att det jag hört om den faktiskt inte varit speciellt bra.

Detta är action i sin (nästan) renaste form, en mix av gammal (fiktiv) kultur och ny, fräck teknik. Oftast är det slagsmål av episka mått. Det är en väldigt snygg fasad, men egentligen inte så mycket mer än yta. Jag skulle nästan våga påstå att det är 95% action och 5% handling. För mig räcker inte det riktigt. Jag blir varken engagerad eller berörd, eftersom jag helt enkelt inte bryr mig.

Dwayne Johnson är bra, tycker jag. Han kan leverera roliga repliker (oftast one-liners) med en härlig tajming. Jag är ju dessutom, rent generellt, svag för motvilliga hjältar och det kan man nog kalla honom. Den som stjäl showen, i mitt tycke i alla fall, är Pierce Brosnan som Dr Fate. Han är oförglömlig.

En aning mer djup hade man nog kunnat önska sig av filmen. Lite funderingar över det här med terrorist kontra frihetskämpe skulle de ha kunnat kosta på sig. Vilket epitet man får beror ju helt på ur vilken synvinkel man tittar. Kanske för kontroversiellt för en sådan här film.

Kanske är det så att min okunskap om den här superhjältevärlden gör att jag uppskattar filmen mindre än vad jag borde. Ganska ofta så kommer jag på mig med att fundera över Shazam. Jag blir lite lätt förvirrad av det för det finns ju en superhjälte som heter så. Har han något med detta att göra? Och är det inte märkligt att Black Adam kan engelska? Det fanns väl inte ens för 5000 år sedan? Och de där som kan flyga, men som plötsligt inte gör det när det behövs som mest. Då springer de i stället upp för en evighetslång trappa.

Kort sagt så kan man nog säga att Black Adam är mycket att titta på, men väldigt lite att tänka på. Det funkar ju bra, om det är det man vill ha. I eftertexterna kommer det nästan väntade upplägget för en tvåa, med ... hör och häpna ... ingen mindre än Superman.



På Letterboxd hade den 2,6 i genomsnitt (beräknat på 228 016 betyg).
På IMDb hade den 6,4 i genomsnitt (beräknat på 215 461 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 12 februari 2023

Smakebit på søndag: Satanskäftarna

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Ännu en vecka har gått och nu är vi nästan halvvägs i en av årets värsta månader. Det har varit en ganska lugn vecka och de dagar (två, tror jag) som solen har tittat fram så har det känts som att det finns ett hopp för en vår. Så småningom. Även om vissa träd här faktiskt verkar tro att den redan är här.

Jag har plockat upp nästa del i serien om Malin Fors, Satanskäftarna, av Mons Kallentoft. Trettonde delen är det och just nu finns det "bara" fjorton. Om det är den sista vet jag inte, men jag har inte hört att det är någon mer på gång. Vi får väl se.

Min smakebit är från sida 139:
Sovrummet är mörkt och kallt. Ensamt.
     Trots rösten i örat.
     Malin gnuggar sig i ögonen.
     Medicinen.
     Hon hör Elins röst genom telefonen, avlägsen, som om de befinner sig på skilda planeter med flera solsystem emellan sig.
     Bilderna.
     Vad betyder det?
     Vad kan de ha att göra med mordet på David?
     Voodoo. Hämnd. För långsökt.

lördag 11 februari 2023

Bok: Himmelskriket av Mons Kallentoft

Författare: Mons Kallentoft
Titel: Himmelskriket
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 319
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Malin Fors 12
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 januari 2023




Första meningen: Hon måste dö.

Baksidetext
En dallrande het augustidag hittas en liten pojke död i en bil. När Malin Fors kommer till platsen sitter hans mamma i skuggan under ett träd med sonen tätt intill sig i famnen. Hennes förtvivlade skrik har övergått i ett klagande läte. Polisutredningen avslutas snabbt. Av allt att döma har mamman glömt den sovande pojken i bilen. Hon har nyligen varit utbränd och kan varken lita på sina sinnen eller minnen. Veckorna som följer utsätts hon för hat och hot på nätet och av Linköpings invånare. Ska man kunna orsaka ett barns död utan att straffas för det? Malin vet att det inte finns några enkla svar, att gränsen mellan rätt och fel kan vara hårfin. Och hur ska man döma den som redan fått värsta tänkbara straff? Så sker ett mord som tvingar henne och hennes kolleger att återvända till fallet.

Min kommentar
Det är tvära kast i min läsning. Efter att ha fått en rejäl historialektion i förra boken jag läste så var det nu dags för ren underhållning. Himmelskriket är tolfte delen i serien om Malin Fors och även om vissa böcker inte har varit lika bra som andra så har det genomgående varit en ganska hög och angenäm nivå. Frågan är väl egentligen när Mons Kallentoft ska våga avsluta allt.

Som vanligt, i de här böckerna, så är det samhällskritiskt och en del vanliga företeelser som avhandlas. Det bästa är nog att man ofta, åtminstone i de senare böckerna, inte kan ana vad författaren själv tycker om vissa av sakerna. Här är det återigen sociala medier som är en stor grej, bland annat. Ett tema som kanske känns lite uttjatat och använt (även av Kallentoft) 2023, men den här boken kom 2018 och då var det nog inte så omtuggat. Det har hänt mycket de senaste fem åren.

Förvirringen blir stor när Malin börjar fundera på att olöst mord. Jag har inget minne av något sådant. Ett tag började jag fundera på om jag hade missat någon del, men det har jag inte. Det kan vara så att det helt enkelt är mitt minne som spökar. Vilket inte är något ovanligt. De där anderösterna som var så störande i de första böckerna och som har avtagit för varje bok är nu helt borta. Det är jag tacksam för. Det är jag även för att alla beskrivningar, av allt möjligt, är på en mer rimlig nivå. Malin ältar lite, men inte alltför mycket.

Dottern Tove är med en del i den här boken och jag är inte alls glad i hennes utveckling. Hon blir mer och mer lik Malin. Både vad gäller alkohol och bristande impulskontroll. Malin ... ja, Malin. Vad ska man säga om henne? Hon verkar få vara lite lycklig och det unnar jag henne, men jag får så dåliga vibbar av hennes nya pojkvän. Jag hoppas jag har fel. Hon håller sig i alla fall nykter och det är så skönt.

Det som Malin får för sig att göra för Tove vet jag inte alls vad jag ska göra med. Jag har sagt det förut och jag vidhåller att två fel inte gör ett rätt. Det stör mig så att lagen inte är lika för alla. Vad lär man egentligen sina barn om man visar dem att (vissa) inte behöver ta konsekvenserna av sitt handlande? Ironiskt nog så tänker Malin ungefär likadant. Om alla andra som gör så. När det gäller hennes egna är det tydligen inte lika fel. Hon verkar åtminstone komma till insikt.

Fallet i den här boken gör mig så otroligt ledsen, på så många olika sätt. Jag vet ju att precis det här kan hända, det hände i grannbyn för bara tio år sedan att en stressad pappa glömde sitt barn i bilen. Något nämnvärt hat mot honom kommer jag inte ihåg, men jag kollade ju i och för sig inte heller. Men dessa självgoda människor som tydligen aldrig någonsin har gjort något misstag ... jag kommer aldrig att förstå hur de fungerar. Tänker gör de i alla fall inte. Alla gränser verkar vara så flytande.

Rent generellt så tycker jag att Kallentoft har lugnat ner sig lite och den trenden fortsätter i Himmelskriket. Det är inte längre så otroligt blodigt, grymt och brutalt. Även om nu det här fallet är hjärtknipande och tragiskt så frossas det inte i några blodiga detaljer. Tonen är, som vanligt, åt det melankoliska hållet. Storheten med den här serien är nog ändå att fallen inte är så krystade och komplicerade, de är oftast väldigt enkla. Det gör allt mer trovärdigt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,58 i genomsnitt (beräknat på 253 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
DetaljrikFåordigNagelbitare
MysigRåSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Himmelskriket: Romeo and Juliet, Tankar från en samlares hjärna och Tofflan.

fredag 10 februari 2023

Mera nytt

Det är lite oroväckande att januari började med så många nya böcker som hittade hem till mig. Dock var det en av dem som var extremt efterlängtad.

De ensamma av Anna Kuru alltså, som jag har längtat efter något nytt av henne. Tyckte så mycket om Kirunatrilogin. Denna är faktiskt redan läst. Tack till Modernista!

De rättrådiga av Tinna Lindberg har jag nog faktiskt missat. Detta ska tydligen vara första delen i en serie om diplomaten Linnea Bielke och den sägs handla om storpolitiskt spel, vilket kanske inte lockar mig jättemycket, men ibland funkar det. Tack till Modernista!

När man är på läsretreat så är det svårt att undvika att få med sig något nytt. Än värre blir det när snälla Lotten (tack så jättemycket) hade ett ex över av Än sjunger hon inga sånger av Susanne Fellbrink. Som jag fick. Min tanke har ju alltid varit att jag skulle läsa den här boken på plats i Sundsvall så nu blir det väl att pallra sig iväg dit. Någon gång.

Och så var det ju dags för det traditionella bokbytet. Bakvatten av Maria Broberg var egentligen inte den bok jag fick i själva utlottningen, men jag bytte snabbt till mig den efteråt. Den lockade verkligen till läsning, när vem-det-nu-var berättade om den.

torsdag 9 februari 2023

Hett i hyllan #391

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Då är det dags för böcker inhandlade på nätet på bokrean 2019.
Först ut får bli Ondskans innersta väsen av Luca D'Andrea.

Jag har varit en del i norra Italien, där den här boken tydligen utspelar sig. Förmodligen så är det därför jag har lockats av den och så har jag nog tänkt att jag ska läsa den när vi är där. Nu har det ju inte blivit så mycket Italien de senaste åren och faktum är att när vi väl åker tillbaka så blir det nog inte till den norra delen. Men jag är inte så pjoskig med att det måste vara rätt område, det räcker ofta tillräckligt bra med rätt land. Så kanske blir den läst snart.

Så här står det på baksidan:
Tre bybor hittas lemlästade i en bergsklyfta i norra Italien. Trettio år senare bestämmer sig en amerikansk dokumentärfilmare för att ta reda på vad som egentligen hände. Men snart börjar han ana att invånarna i den avlägsna alpbyn undanhåller sanningen om trippelmordet – och att något fasansfullt ruvar i den enorma bergsklyftan, något som aldrig borde ha återuppväckts.

I Ondskans innersta väsen är de idylliska bergen i norra Italien mystiska och hotfulla. Här har våldet härskat i decennier, och byborna är slutna och på olika sätt fortfarande drabbade av det gamla trippelmordet.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.