Smakebit på søndag: Bara människa

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Den här helgen har vi varit i Göteborg(strakten). Mamma fyllde år i fredags och nu, för första gången på två år så kunde vi gratulera henne på riktigt. Vi har också äntligen kommit på en lösning på boendeproblemet när det primära målet är att vi ska hälsa på min familj. De bor en bra bit utanför stan och vi vill inte bo hos min mamma eftersom varken hon eller vi mår bra av det. I vintras kom vi på att det ju finns ett hotell vid flygplatsen (flera faktiskt) och vi bodde där i december. Det fungerade fantastiskt bra och alla var nöjda och glada. På det viset har vi i stort sett lika långt till både syster, bror och mamma och ett bra ställe (och gratis) att parkera bilen. Otroligt att det tog så många år innan vi kom på det...

Det gick i ett nafs att läsa ut den förra boken som smakebiten förra veckan var ifrån och i fredags påbörjade jag tredje och sista delen i serien Themisfilerna, Bara människa av Sylvain Neuvel. Det ska bli så spännande att få veta... allt.

Min smakebit är från sida 153:

- Så Rose, Vincent säger att han inte tror att... ekterna kommer tillbaka.

- Jag tror att han har rätt. Jag tror inte att de vill lägga sig i mer i livet på jorden än de redan har gjort. Deras senaste besök orsakade kaos i deras samhälle. Du kan vara säker på att de inte kommer att göra om samma misstag på länge.

- Kaos? Ingen har pratat om kaos förut. Vad är det du talar om?

- Kaos kanske inte är rätt ord. Oroligheter. Nej, det är...

- Oroligheter är inte så mycket bättre än kaos.

- Du får välja ett bättre ord. De... många var emot deras beslut att åka hit. Det var emot deras principer. Efter att allt gick... fel...

- Fel? Miljoner dog och du kallar det ett fel. Jag har nog ingen aning om hur kaos skulle se ut.

Bok: Carpe fucking diem av Sofie Weidemann

Författare: Sofie Weidemann
Titel: Carpe fucking diem
Genre: Drama
Antal sidor: 300
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bazar Förlag
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 21 februari 2022




Första meningen: Att hinna leva och ändå andas.

Baksidetext
I Hannas telefonbok finns mängder med namn, men när hennes liv plötsligt ställs på ända har hon ändå ingen att ringa. Inte ens Peter, hennes filmstjärna till pojkvän som säger sig älska henne över allt annat, finns där för henne. Hon kastar sin mobil i en gatubrunn och flyr på ren impuls till Los Angeles. Där återförenas hon med sin barndomsvän Gabriel - utan att berätta varför hon lämnat allt bakom sig. Gabriel drömmer om att bli musikalartist, men efter tio år i Hollywood bor han ovanpå ett garage och jobbar som poolskötare åt patologen Henry som är folkskygg och udda - och den vackraste man Hanna någonsin har sett.

Min kommentar
Nu var det ett tag sedan jag hängde på Feelgood-Kollektivets månadsläsning, men titeln på februaris bok var omöjlig att motstå. Carpe fucking diem. Man måste bara älska den titeln. Det var egentligen det enda jag visste om den när jag började läsa. Och att det förmodligen borde vara en feelgood, med tanke på gruppens namn.

Jag skulle nog säga att detta är så långt ifrån feelgood som man kan komma, nästan. Den får mig absolut inte att må bra. Inte heller skulle jag kalla den för mysig, som jag har sett den bli beskriven någonstans. Då har man nog missat vad den handlar om, tänker jag. Detta är en djupt tragisk historia.

Det är svårt att ha några åsikter om Hannas agerande, man kan nog omöjligt föreställa sig situationen utan att ha varit där själv. Det känns som att det är fullt möjligt att reagera så och jag tycker inte att det är ett dugg konstigt. Då är jag mer osäker på hennes så kallade vänner. De verkar inte bry sig nämnvärt om sin kompis som svimmar och får märkliga anfall stup i kvarten. Och den där Peter-människan... Hanna borde ha lämnat honom för längesedan.

Tonen som genomsyrar hela boken är mycket vemodig. Faktum är att den passar mig ganska bra. Jag är oerhört imponerad över att man kan vältra sig så i ett olyckligt öde utan att säga rent ut exakt vad det är. Om det var meningen att läsaren skulle sväva i ovisshet så tycker jag dock inte att det fungerade. Det var tvärtom nästan övertydligt. Därför drar jag slutsatsen att det var Hanna som inte ville sätta ord på det. Kanske blev det för verkligt då.

Jag tycker det här handlar om vad som är viktigt i livet. Något som de flesta av oss säkert har tagit oss en funderare på de senaste två åren. Är det yta, pengar och framgång? Eller är det kanske de nära relationerna som är det viktigaste?

När jag hade kommit en bit in i boken så insåg jag att slutet på den här historien skulle vara oerhört viktigt för mig. För vad mitt helhetsintryck skulle bli. Som jag ser det så fanns det två vägval, i det stora hela. Tyvärr så valde författaren fel alternativ, enligt mig. Jag tycker inte att det passade in överhuvudtaget. Med ett annat slut så hade nog Carpe fucking diem kunnat kämpa sig upp till en fyra.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,19 i genomsnitt (beräknat på 31 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Carpe fucking diem: Jag kan inte hitta någon.

Senaste tillskotten

Det kommer ju lite spridda skurar av nya böcker även till mig...

Läsretreaten i Varberg blev av i år! Dock inte på samma hotell som vi brukar och inte heller lika många, men det blev av. Det blev också bokbytet och därifrån fick jag med mig Hjärtlinjer av Brit Bennett. Av handlingen så ser jag att det ju är den här boken jag ska ha med mig om den där, sedan länge, planerade resan till USA blir av. Då är det tänkt att både New Orleans och Los Angeles ska besökas.

Det kom en överraskning också. Ner i mörkret av G R Halliday är andra delen i serien om den skotska kriminalkommissarien Monica Kennedy. Första delen tyckte jag om så denna ser jag fram emot att läsa. Tack till Modernista!

Som en extra bonus så fick vi som backade de två nya antologierna från Swedish Zombie en novell. Bjällror av Rikard Slapak dök upp i min inbox som en glad överraskning. Noveller är aldrig fel och denna låter spännande. Tack till Swedish Zombie!

Och så kom då bokrean... Först ut är de jag lyckades hitta i den fysiska bokhandeln. Jag blev faktiskt både besviken över rean (det var typ tre bord med böcker) och extremt förvånad över mig själv när jag kom ut med endast tre böcker. Varav den ena inte ens är en roman. Bokskåpets hemlighet av Frida Skybäck hade jag av någon outgrundlig anledning inte redan i hyllan. Det är nu åtgärdat. Solsken och parmesan av Christoffer Holst... alla böcker av Christoffer Holst lockar. 100 balla ställen i Skåne, sammanställt av Valle Westesson, har jag kikat på i flera år och nu är den äntligen min. Jag hoppas på många utflykter i sommar.

Jag beställde två böcker på bokrean också, på CDON. Angivaren av Jan-Erik Fjell, som är första delen i serien om Anton Brekke. Den är med i min Boktolva i år, tack vare att andra delen står i hyllan. Två sanningar och en lögn av Riley Sager var egentligen den enda som var självklar att köpa. Jag gillade verkligen hans första bok.

Ytterligare två böcker fick göra rea-böckerna sällskap, men dessa var inte på rean i sig. Den tunna blå linjen av Christoffer Carlsson är fjärde (och sista?) delen i serien om Leo Junker och jag gillar att ha serier kompletta i hyllan. Felsteg av Maria Adolfsson är första delen i serien Doggerland och den har funnits på min nyfiken-på-lista i evigheter. Nu är den min.

Hett i hyllan #344

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi håller oss kvar vid bokrean 2018, där finns det mycket att gå igenom.

Kanske var det mot bättre vetande som jag köpte Där inga ögon ser av Dag Öhrlund.

Jag gissar att inte speciellt många spänningsläsare har missat serien som Dag Öhrlund har skrivit tillsammans med Dan Buthler. Den om polisen Jacob Colt som gick över till att handla om psykopaten Silfverbielke. Jag läste de två första med stor behållning. Sedan blev det bara för mycket. Av allt. Specifikt sex- och våldsscener. Gärna samtidigt. Det är inget jag uppskattar att läsa om så efter sjätte delen gjorde jag slut med serien och författarna. Trodde jag. Men så gick jag och köpte den här boken, som är första delen i serien om den specielle polisen Ewert Truut. Jag bara hoppas, intensivt, att det inte är Dag Öhrlund som skrev de delar jag inte gillade i ovan nämnda serie.

Så här står det på baksidan:

När den buttre och fördomsfulle kommissarien Ewert Truut får komma tillbaka till Stockholm efter några års kommendering till en liten skånsk ort, är det på ett villkor - att han tar sig an cold cases och löser dem. Till sin förfäran upptäcker Truut att han inte får arbeta ensam. Hans nya medarbetare, den snygga Carolina Herrera och datageniet Måns Schmidt, får båda jobba hårt för att övertyga Truut om att han behöver dem.

Uppdraget börjar i Mariefred och Truut märker snart att trion inte är välkommen. Vem eller vilka känner till sanningen om Mattias död för tio år sedan - pojkens mamma, gymnastikläraren, den före detta polischefen eller gangstern som blivit advokat?

Truut måste återupprätta sin heder genom att lösa fallet. Samtidigt kämpar han mot inre demoner och konfronteras gång på gång med sina fördomar, vilket leder till mer än en överraskning.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Arrowood av Mick Finlay

Författare: Mick Finlay
Titel: Arrowood
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 383
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Arrowood
Översättare: Tove Hellbom
Serie: Arrowood 1
Förlag: HarperCrime
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 17 februari 2022




Första meningen: Redan när jag kom på morgonen märkte jag att chefen var på dåligt humör.

Baksidetext
Året är 1895, och London är en stad i uppror. Den undre världens ledare får allt mer makt, polisen är pressad, de fattiga är hungriga och samtidigt sprider en mördare skräck på stadens gator.

När societeten anlitar den berömde detektiven Sherlock Holmes, vänder sig de mindre bemedlade istället till William Arrowood. Han är självlärd psykolog, privat utredare, och till och från en fyllehund, som föraktar Holmes och hans rika klientel.

När en man försvinner och ett vittne bestialiskt huggs ihjäl, står Arrowood och hans assistent Barnett inför sitt tuffaste uppdrag hittills: att sätta dit Londons mest ökända kriminella gäng. Nu måste Arrowood dessutom bevisa att han inte bara är den näst bästa detektiven i London.

Min kommentar
För ett bra tag sedan nu så fick jag Morden i London som en överraskning från förlaget. Dessvärre så är ju det andra delen i en serie och eftersom jag är jag så ville jag inte läsa den innan jag läst första delen, Arrowood. Den var lite klurig att hitta, men till slut så såg jag att de hade den på Storytel, även som e-bok, och i år fick författaren vara med i min Boktolva.

Idén att skriva en historia om en konkurrent till Sherlock Holmes är riktigt kul och väldigt tilltalande. Arrowood är egentligen samma typ av karaktär som Sherlock Holmes, lite överlägsen och nedlåtande, men till skillnad från Sherlock Holmes så har inte Arrowood något alls att backa upp det med. Det gör att han bara blir olidlig.

Arrowood känns en aning labil, eller inte bara en aning faktiskt, han är en sällsamt osympatisk och otrevlig figur. Det enda försonande draget han har är nog faktiskt det att han är så mån om den fattige pojken Neddy, som hjälper till med fallen. Arrowoods parhäst Barnett är roligare att ha att göra med och betydligt lättare att tycka om. Ju mer jag får veta om honom desto mer gillar jag honom.

Miljön är beskriven på att bra sätt, jag får tydliga bilder i huvudet. Till och med karaktärernas namn matchar miljön och jag tror att det är Oliver Twist-vibbar jag får. Ganska ofta så kommer det ovidkommande händelser/beskrivningar, förmodligen för att sätta stämning och miljö. Det gör de, men ibland är de faktiskt bara onödiga. Flera gånger tappar jag fokus och börjar tänka på annat när det blir för utdraget. Det händer för lite. Eller egentligen är nog problemet att det är typ samma sak som händer hela tiden. Det blir lite tråkigt.

Boken börjar egentligen väldigt bra och jag kommer på mig själv med att le flera gånger (ja, det är lite småroligt, också). Tyvärr så lyckas den inte hålla samma nivå hela vägen. Ibland känns det också som att detta är en senare del i en serie, inte första. Det kommer en hel del referenser till saker jag inte känner till, som har hänt tidigare. Dessa saker får man ingen närmare förklaring till.

Personligen så har jag inga som helst svårigheter att förstå varför Arrowood inte är lika framgångsrik som Sherlock Holmes. Jag hade verkligen inte velat ha en privatdeckare som plötsligt kan få ett raseriutbrott. Helt oprovocerat. Det blir lite tramsigt ibland. Jag hade önskat mig större impulskontroll. Ett annat problem med boken är att den är otroligt dåligt korrekturläst. Det saknas ord, ganska ofta, och det händer att karaktärer byter namn.

Jag skulle nog säga att Arrowood egentligen har alla ingredienser som behövs för en bra historia. För min del så faller det dessvärre på Arrowood själv, han blir bara för mycket.

På Goodreads hade den 3,47 i genomsnitt (beräknat på 1 810 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Arrowood: A Bookaholic Swede (engelsk upplaga).