onsdag 13 mars 2024

Bok: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer

Författare: Mary Ann Shaffer
Titel: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap
Genre: Feelgood
Antal sidor: 307
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society
Översättare: Helena Ridelberg
Serie: -
Förlag: Brombergs Förlag
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2009
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 februari 2024


Första meningen: Käre Sidney!

Baksidetext
Januari 1946: London är på väg att återhämta sig efter kriget och författaren Juliet Ashton funderar över sin nästa bok. Så får hon en dag ett brev från en man hon aldrig träffat, Dawsay Adams från ön Guernsey i Engelska kanalen som under kriget varit ockuperad av nazisterna. Adams har hittat Juliets namn på försättsbladet till en bok av Charles Lamb och nu undrar han om hon känner till fler böcker av samme författare.

Juliet och Dawsey Adams börjar brevväxla. Han berättar om öns läsecirkel, Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap, och snart har Juliet inlett brevväxling med flera av läsecirkelns medlemmar. Hon fängslas så av deras öden och berättelser om livet på ön att hon bestämmer sig för att åka dit. En resa som kommer att förändra hennes liv.

Min kommentar
Jag tror att jag blev nyfiken på Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap första gången jag hörde talas om den och det var en förfärlig massa år sedan. 2017 köpte jag boken och sedan har den rönt samma öde som så många andra böcker jag har köpt, den blev stående där. Oläst. Under tiden så har den till och med hunnit bli film. En film som jag väldigt gärna vill se så i år fick den bli en punkt i min Boktolva.

Det kan vara så att jag inte visste att detta är en brevroman, när jag köpte den. Något jag vet att jag reagerade på för något år sedan, med ett "åh, nej". Brevromaner och jag brukar inte riktigt komma överens. Däremot så har alltid Kanalöarna lockat mig, åtminstone ända sedan den där gamla deckarserien Bergerac, som utspelade sig på Jersey och som sändes på 80-talet.

Förmodligen så räknas detta som en feelgood, men här finns så mycket. Sorg, glädje, elände, lycka, ja, alla känslor man kan komma på. Och kärlek till böcker, som ju alltid är ett plus. För att inte tala om kriget. Jag hade ingen aning om att Kanalöarna var ockuperade då. Svåra umbäranden var det under kriget, både på fastlandet och på ön. Tänk vad man kan ta sig igenom med hjälp av vänner. Skrattade och grät (gjorde jag inte), men jag blev oerhört berörd av vissa bitar.

Karaktärerna blev så levande, bara genom breven de skrev. Jag älskar tonen i dem och man får en bra inblick i vilken sorts relation människorna har genom hur breven är skrivna. Till och med de ockuperande tyskarna (en del av dem i alla fall) beskrivs på ett nästan kärleksfullt sätt. Jag skulle så gärna vilja träffa de här underbara människorna och det är ledsamt att de inte finns.

Ungefär halvvägs så börjar jag dock tröttna lite. Det blev utdraget och samma likadant. Det är då tankarna börjar vandra iväg lite och fundera över vilken helt otroligt bra postgång de måste ha haft. Och att jag nog saknar det här med handskrivna brev med snigelpost. Det var så mycket mer personligt än ett mejl i inboxen. Men det här med att de skrev "Nu ska jag berätta om ...", gjorde man verkligen det? Berättade att man ska berätta något? Berättade man inte bara? Det gjorde i alla fall jag på den tiden jag skrev brev. Det hände flertalet gånger och det störde mig lika mycket varje gång (eller egentligen lite mer vid varje tillfälle).

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap är en fantastisk bok och kanske speglar inte mitt betyg riktigt hur bra den är. Jag hade stora problem med att sätta ett betyg, det stod mellan 3,5 och 4, men det slutade med det lägre på grund av att den var berättad genom just brev. Som jag ju inte gillar jättemycket.

På Goodreads hade den 4,19 i genomsnitt (beräknat på 747 175 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
DetaljrikFåordigNagelbitare
MysigRåSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap: Lottens bokblogg, Fanny Tengros och Idas recensioner

tisdag 12 mars 2024

Tisdagstrion: Böcker med titlar som börjar på M

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Böcker med titlar som börjar på M

Titlar som börjar på M är ju ett enkelt tema. Plättlätt. Om jag inte hade haft så många. De här tre är riktiga högpoängare.

1. Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman hade jag först inte tänkt läsa alls. Många var de som sa att den är som en saga. Och jo, det är den ju. Men en bra sådan.

2. Människorna av Matt Haig handlar om en utomjording, som kommer till jorden. Vi får se allt genom dens ögon och det är både intressant och roligt. Med hög igenkänning.

3. Magiker och glas av Stephen King är fjärde delen i eposet Det mörka tornet. Det var med den här boken serien gick från bra till fantastisk.

måndag 11 mars 2024

TV-serie: Critical (2015)

Titel: Critical
Originaltitel: Critical
Genre: Drama
Skapad av: Jed Mercurio
TV-bolag: Sky One
Skådespelare: Lennie James, Catherine Walker, Neve McIntosh, Kimberley Nixon, Prasanna Puwanarajah
Premiär: 2015-02-24
Produktionsland: Storbritannien
Antal avsnitt: 13
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på TV4 Play februari-mars 2024




Handling
Vi får följa ett traumateam, medan de fattar livsavgörande beslut, på ett stort traumacenter, där man behandlar kritiskt sjuka/skadade patienter. Varje avsnitt är baserat på en patient och försök att rädda hans eller hennes liv inom en timme. Allt som görs inom den första timmen är helt avgörande och kan avgöra om en patient lever eller dör.

Min kommentar
När jag av olika anledningar var tvungen att hålla mig horisontal större delen av dagarna så behövde jag en ny TV-serie att ägna min tid åt. Då dök lämplig nog Critical upp som ett tips på streamingtjänsten. När jag började titta så upptäckte jag att den var ganska gammal, från 2015, men jag tänkte att det inte spelade någon som helst roll.

Ända sedan Cityakuten, tror jag, så har jag varit väldigt svag för sjukhusserier (bland annat), men nu märkte jag att det faktiskt inte räcker med sjukhus. Jag behöver mer. Det enda dessa människor gör är att operera och vi får bara träffa dem på jobbet. Aldrig trodde jag väl att jag skulle säga att det liksom inte blir intressant när det inte handlar om människorna. Bara deras jobb.

Miljön är väldigt spaceig och det känns nästan som att se ett Star Trek-avsnitt. Allt är avskalat och sterilt. Till och med personalen. De har nämligen inte några namnskyltar, bara en som anger vilken roll de har - ST4, N8, ODP, CON och så vidare. Det är otroligt opersonligt. Något som förvånar mig mycket, eftersom serien är brittisk och britter älskar titlar, är att de inte kallar varandra doktor, utan mr och ms.

Det känns som att det pågår en hel del under ytan, men man får inte veta vad eller varför. Knappt vem. Vi får egentligen inte veta något alls om karaktärerna, ingen bakgrund alls. Till något. Jag vägrar ju att tycka att man är sitt jobb så detta blir inte så bra för mig. Vi lämnar överhuvudtaget aldrig sjukhuset, inte förrän i sista avsnittet, men då bara för en ödslig väg i mörker.

Varje avsnitt är om ett enda fall, eller vid ett tillfälle en stor trafikolycka. Operationerna är otroligt närgångna. Något som jag egentligen inte har ont av, men här är det ju det enda som händer. De skär i folk. Hela tiden.

Critical är inte dålig, men inte heller bra. Såvida man inte bara är intresserad av att se blodiga operationer, vilket jag tydligen inte är då. När sista avsnittet är slut så känner jag mig inte ett dugg nyfiken på vad som händer sedan. Jag förstår att det inte blev fler säsonger.



På Trakt.tv har serien 3,65 i genomsnitt (beräknat på 50 betyg).
På IMDb har serien 7,4 i genomsnitt (beräknat på 1k betyg).
Jag ger den 3,0.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: The tender bar (2021)

Titel: The tender bar
Originaltitel: The tender bar
Genre: Biografi
Regissör: George Clooney
Manus: William Monahan, J R Moehringer (bok)
Skådespelare: Tye Sheridan, Ben Affleck, Lily Rabe, Christopher Lloyd, Daniel Ranieri
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA
Längd: 106 min
Serie: -
Såg den på Amazon Prime Video 17 februari 2024





Handling
J R växer upp i en typisk amerikansk förstad inte så långt från New York under ett sorglöst 1970-tal. J R växer upp med en mamma, som går från jobb till jobb, samt en frånvarande pappa. Till slut ser sig mamman tvungen att flytta hem till sina föräldrar. Där hela släkten verkar husera. J R tyr sig till sin morbror Charlie, som äger den lokala puben The Dickens. Där lär sig J R allt man kan behöva veta om livet.

Min kommentar
The tender bar är en film som har legat väldigt länge på listan, men av någon anledning så har det inte blivit av att vi har sett den. Eventuellt så kan det vara så att den hamnade på listan bara för att George Clooney är regissör och Ben Affleck är med, för hur kul låter den? Egentligen?

Det finns ju ett talesätt som säger att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Den här filmen kan man säga illustrerar det, men här är det en bar. Filmen är otroligt berörande och jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag önskar att alla pojkar i hela världen växte upp med sådana här manliga förebilder. Då hade världen varit en mycket bättre plats.

Kanske är filmens styrka att ingen egentligen framställs som offer, inte heller verkar de se sig själva som det. De accepterar skiten som händer dem, biter ihop och fortsätter jobba på. Trots allt elände så är det en hoppfull film, med massor av kärlek. Även kärlek till böcker, som verkar göra underverk.

Nu är jag ju förmodligen lite partisk, men jag tror att detta kan vara Ben Afflecks paradroll. Så olik annat han har gjort och han gör det mycket bra. Daniel Ranieri, som spelar unge J R, är lysande. Det verkar vara hans skådespelardebut, men jag är helt säker på att vi kommer att få se honom i mer filmer. Om han vill det själv.

Till och med sambon gillade den. Han varken somnade eller stirrade i sin mobil. Ett mycket gott betyg.

Det händer egentligen inte så mycket i The tender bar, det är en väldigt enkel och okomplicerad historia, som är både intressant och engagerande. Och berörande. Sa jag det? Bara för att man växer upp fattigt och utan pappa så betyder inte det att man blir en värsting. Det kan gå så här också.


På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 31 203 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 33k betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 10 mars 2024

Smakebit på søndag: Ragga som du shoppar av Lin Jansson

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Helgen har spenderats i Göteborg, min favoritstad alla kategorier. Familj träffades, mamma gratulerades och restaurangmat åts. En bra helg.

Jag har läst för snabbt och mycket (om det nu finns något sådant) så jag fick välja en ny bok inför Göteborgsresan. Då föll blicken på en bok som legat på min lista på Storytel i många år nu. Ragga som du shoppar av Lin Jansson. Eftersom jag tyckte att tågresan kanske kunde förgyllas av lite göteborgska i öronen så lyssnade jag och jag kan verkligen rekommendera att man gör det. Clara Henry som uppläsare gör allt ännu roligare. Hon har en underbar tajming. Trots att jag faktiskt läste ut den igår så blir smakebiten från den.

Min smakebit är från sida 317-318 i e-boken:
Friluftsliv & Fritid. En ful mammas ännu fulare unge har stått och och studsat med en boll i tio minuter precis bredvid Lukas "Var vänlig lek inte med bollarna"-skylt. Med huvudet värkande av en irritation som ökar varje gång bollen träffar golvet går jag fram och ber så artigt jag kan mamman at kontrollera sin avkomma. Mamman vill ha en förklaring till varför avkomman inte får studsa bollen. Taktfull som jag är berättar jag inte att studsandet får oss i personalen att vilja strypa avkomman och ge den till Hannibal Lecter. I stället lägger jag fram de mer politiskt korrekta argumenten om att bollarna blir smutsiga och att det har hänt att folk råkat välta ner glasögonen på hyllan bredvid med studsandet.
    "Jaha, men hun kunde ju inte veta det vad som stod på skylten", säger mamma irriterat, "hon kan ju inte läsa."
    "Okej, och hon har ärvt det från dig eller?"