lördag 18 april 2020

"Dödssynden" av Maria Grund

Författare: Maria Grund
Titel: Dödssynden
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 342
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 mars 2020




Första meningen: Dimman omfamnar honom.

Baksidetext
En fjortonårig flicka hittas död i ett vattenfyllt kalkbrott på en välbekant och samtidigt märkligt främmande ö utanför Sveriges ostkust. Handlederna är sönderskurna och ett grovt snöre är intrasslat i håret. På ena höften står talet "26" skrivet med blå märkpenna. Inga spår återfinns runt kalkbrottet. Dagen efter hittas en bokantikvarie brutalt knivmördad på andra sidan ön. Utöver knivhuggen i bröstet syns över strupen två sår - som ett kors. Flickans död avskrivs som självmord, medan kriminalkommissarie Sanna Berling tillsammans med sin nya kollega Eir Pedersen inleder utredningen om antikvarien. Men Sanna upptäcker ett oroväckande samband mellan det senare fallet och den fjortonåriga flickan.

Snart blir det tydligt att det som inträffat bara är startskottet för en hel rad våldsamma mord. En kamp mot klockan inleds. En kamp i vilken sju barn visar sig ha nyckeln till den ohyggliga sanningen - och som blir långt mer personlig för Sanna än hon någonsin kunnat ana.

Min kommentar
Dödssynden hade på något sätt lyckats flyga under min radar och jag kände inte alls till den när den plötsligt ramlade ner på hallmattan. Svenska debuter är alltid intressant och dessutom utspelar den sig på Gotland. En favoritmiljö. Den fick helt enkelt slinka förbi hela läskön.

Jag hade inte läst speciellt långt innan jag insåg att poliserna i den här boken bara gör mig trött. Jag funderade lite på hur mina poliser skulle vara om jag skrev en bok. Det fanns bara ett, enkelt svar på det. De skulle vara förstklassiga, pålitliga och effektiva. Precis som jag vill (tro) att poliser faktiskt är. Här finns det ett psykfall (som förutom allt annat till på köpet tycker att det här med att jobba långsamt, metodiskt och ha torrt på fötterna bara är tråkigt och jobbigt), en som super och knaprar tabletter, en som är så trött och less på sitt jobb att han knappt ids göra något (han ska visserligen pensioneras om ett par veckor, men ändå) och en fjärde som är nazist. Just det, och så en chef som är rädd för att turisterna inte ska komma till Gotland om vissa saker kommer ut och han beter sig dessutom som en despot. Jag vill inte läsa om sådana här poliser. Jag tycker inte att de är ett dugg intressanta, snarare osannolika och rent av direkt olämpliga som poliser.

Språket känns ibland lite för detaljerat och övertydligt, men i huvudsak känns det bekvämt att läsa. Lite förvånad är jag över att jag i början stör mig över berättandet i presens. Det brukar jag aldrig göra. Min teori är att det beror på att det var väldigt många tillbakablickar i början och då skiftade ju tempus ganska friskt.

Dödssynden känns lite spretig, lite som att författaren försökte berätta flera historier på en gång, men utan att grunda dem ordentligt. Det gäller även för en del av karaktärerna. Många figurerar bara som statister, som Jon och Eirs syster Cecilia. Alice tycker jag är intressant, men henne får jag knappt veta något om. Det får mig att tro att detta kan vara första boken i en serie. Jag har också lite problem med att beskrivningarna av vissa karaktärer (specifikt en, Eken) inte stämmer överens med deras agerande. Hur kan man älska och sakna en chef som beter sig som Eken?

Slutet knyts ihop väldigt bra, men jag lämnas ändå med känslan att det fanns någon lös tråd. Vad betydde till exempel 26? Fick man veta det? Jag hade som sagt en del problem med boken i början, men efter ett tag tog det sig rejält och ett tag var nog Dödssynden på väg mot en fyra i betyg. Några händelser vid upplösningen gör dock att det halkar ner ett halvt steg.

Om detta skulle vara första delen i en serie så tror jag minsann att jag är tillräckligt nyfiken för att vilja läsa mer om de här dysfunktionella poliserna.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 6 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Dödssynden: Kapprakt, Tankar från en samlares hjärna och Fru E:s böcker.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

12 kommentarer:

  1. Sådana poliser som du beskriver vill jag läsa om! Men jag ska läsa den här också ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner mig ganska ensam om att ha invändningar mot typen av polis i den här boken. Kanske är jag den enda som tycker att "intressanta karaktärer" inte betyder att psykfall är poliser 🙂 Boken är på inget sätt dålig och mittendelen är riktigt bra, men jag vill verkligen inte läsa om poliser som inte är lämpliga för yrket...

      Radera
    2. Tror jag missade ett ord där uppe. Jag vill INTE läsa om sådana poliser ;-) Men nu har jag läst boken. Recension kommer senare, men jag kan redan nu säga att vi tycker en hel del lika...

      Radera
    3. Inte är ju ett besvärligt ord, som hjärnan ofta hoppar över 😁

      Radera
  2. Har inte läst denna bok ^^ Spännande!
    Jag taggar er i min favorit Tag
    https://bokcirkelnn.blogspot.com/2020/04/favorit-tag.html

    SvaraRadera
  3. Den här boken är jag nyfiken på. Men lite tveksam blir jag utifrån hur du beskriver poliserna. Det gillar jag inte heller särskilt mycket. Udda är ok, men inte olämpliga...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man kan väl kort säga att jag inte hade velat att de här poliserna utredde mitt fall...

      Radera
  4. Haha, det här låter verkligen inte som en bok för mig. Jag har väldigt svårt för poliser som inte följer reglerna hyfsat eller som super/knarkar. Trots att det utspelar sig på Gotland. Så jag lär avvakta med den här serien.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men är det inte märkligt? Jag förstår inte varför man skulle vilja ha sådana här poliser. Intressanta karaktärer är, såvitt jag vet, inte ett kriteria för att bli antagen till Polishögskolan...

      Radera
  5. Var inte 26 referens till ett bibelcitat?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det skulle det ju kunna vara, men bibelcitat har ju alltid två siffror och allra oftast har de ju "författaren" också. Som Johannes 3:16. Det fanns alldeles säkert en förklaring i alla fall, annars hade det ju varit underligt.

      Radera