Film: Mile 22 (2018)

Titel: Mile 22
Originaltitel: Mile 22
Genre: Action
Regissör: Peter Berg
Manus: Lee Carpenter
Skådespelare: Mark Wahlberg, Lauren Cohan, Iko Uwais, John Malkovich, Ronda Rousey
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: USA
Längd: 94 min
Serie: -
Såg den på DVD 12 juli 2019





Handling
Ett elitförband med amerikanska underrättelseofficerare får hjälp av en hemlig taktisk specialstyrka i ett försök att smuggla en ljusskygg och hemlig polis som sitter på väldigt känslig information som kan skada rikets säkerhet.

Min kommentar
En fredag kom sambon hem från jobbet och visade fem foton på hyllplan med filmer som hade ställts där och som de anställda fick låna eller ta. Eftersom sambon har i stort sett noll koll på vad vi har sett så fick jag titta igenom bilderna och ge honom en lista. Mile 22 är en av de filmerna som lånades hem. Många gånger har jag kikat på den här filmen när jag shoppat film, men jag har alltid hejdat mig. En av anledningarna är att jag har otroligt svårt för Mark Wahlberg. Han är inte någon bra skådis och filmerna han är med i brukar inte vara heller vara speciellt genomtänkta. Det finns dock undantag och jag hoppades ju att Mile 22 skulle vara ett av dem. Så fel man kan ha.

Mark Wahlberg är så dålig i den här filmen. Han är inte trovärdig för fem öre, bara irriterande och gapig. Det värsta är dock manuset, det är uselt. Någonstans gömt i våldsamheterna kan jag ana en handling, men de har gömt den väl. Utförandet får inte heller några höga betyg av mig. Det är hoppigt och rörigt, klippen är så snabba att det är i stort sett omöjligt att se vem som egentligen slår på vem. Slagsmålen är för övrigt helt sanslösa. De har till och med lagt på splatterljud när någon skjuts/knivhuggs.

Karaktärerna är... ja, jag vet faktiskt inte. Jag har ingen aning om vilka de är eller vad som eventuellt driver dem. Jag bryr mig inte ett dugg om dem.

Filmen är i alla fall inte två timmar lång, det är bra, men av filmens 94 minuter (inklusive eftertexter, antar jag) så svärs, skriks, skjuts och slåss det i minst 80. Känns det som. Till min stora förvåning så sägs det att detta ska bli en trilogi. Jag kommer inte att se dem och Mile 22 åker direkt tillbaka till sambons jobb.



På Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 11 369 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 49 429 betyg).
Jag ger den 2,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Smakebit på søndag: Spegelstaden

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Nu har min semester börjat. Två veckor av lugn och ro. Vi har inte direkt något planerat, förutom en långhelg i Karlshamn och förhoppningsvis ett besök på Hanö. Och en ganska lång lista på eventuella utflyktsmål. Temat i år verkar vara glass... Igår gjorde vi en utflykt till Hässleholm, där det på somrarna står en glassvagn med något som måste vara en av de godaste glassorter jag har ätit. Flera andra, eventuella, utflyktsmål går till liknande ställen.

Passande nog så läser jag just nu en tegelsten, det hör väl till på semestern, Spegelstaden av Justin Cronin. Det är tredje och sista delen i Passagen-trilogin. Första delen var riktigt bra, andra inte så bra och den här tredje ligger hittills någonstans mellan de två. Vissa avsnitt är fantastiskt bra och vissa är bara konstiga. Halvvägs in i boken så kommer den del som kallas Timmen noll...

Min smakebit är från sida 386-387:

Känslan träffade Amy som ett slag i magen. Hon föll framstupa, tappade trädgårdsspaden och ställde sig på alla fyra i gruset.
    "Amy. Hur är det?"
    Carter stod på knä bredvid henne. Hon försökte svara, men kunde inte. Hon fick inte luft.
    "Var gör det ont någonstans? Vad är det?"
    I samma ögonblick vaknade Caleb Jaxon och kände den otäcka lukten av rök. Han hade tillbringat natten i en fåtölj vid dörren, med Georges pistol på bordet framför sig och geväret i knäet. Det första han kom att tänka på var att det brann i hans eget hus. Han satte sig upp med ett ryck och kände paniken komma rusande. Men nej, i rummet var allt i sin ordning. Lukten kom någon annanstans ifrån. Han tog pistolen och gick ut. Västerut, bakom bergskammen, lystes himlen upp av ett brandgult sken.
    "Snälla miss Amy", sa Carter. "Nu blir jag rädd."
    Hon skakade och kunde fortfarande inte få fram ett ord. En sådan smärta de kände. Och skräcken. Så många, alla på en gång. Nu öppnade sig halsen och luften sögs in i lungorna igen.
    "Det har börjat."

"Livet kan börja" av Sheila O'Flanagan

Författare: Sheila O'Flanagan
Titel: Livet kan börja
Genre: Feelgood
Antal sidor: 444
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The missing wife
Översättare: Emö Malmberg
Serie: -
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 juli 2019




Första meningen: Imogen kände paniken stiga där hon köade bland de andra passagerarna för att kliva på långfärdsbussen.

Baksidetext
När Imogen försvinner spårlöst står hennes familj handfallen. Någon som lever ett perfekt liv försvinner väl inte frivilligt? Alla har ju sett hur hennes man Vince behandlar henne som en prinsessa och Imogen själv har många gånger sagt hur lycklig hon är. Men ingen vet vad som egentligen har pågått i hemmet och att Imogen har planerat att lämna sin kontrollerande make i åratal.

När hon ser chansen till en nystart lämnar hon allt och bosätter sig i den franska by där hon bodde som barn. Men ska hon kunna börja om på nytt, eller kommer Vince och hans mörka hemlighet att hinna ikapp henne?

Min kommentar
Jag har läst några böcker av Sheila O'Flanagan tidigare, men det var väldigt längesedan nu. Egentligen har jag nog aldrig riktigt fastnat för henne och jag valde hellre att läsa en Marian Keyes. Livet kan börja dök upp här som en överraskning förra året och den har väl inte direkt lockat, men eftersom behovet av feelgood återigen har ökat så tyckte jag att det kunde vara dags att läsa den.

Lite förvånad blir jag när jag plötsligt befinner mig i en liten stad i Frankrike, i stället för på Irland. Det hade jag inte väntat mig, trots omslag (och ja, det står visst i baksidetexten också). Jag hävdar envist att jag inte gillar det franska och har inga planer på att revidera det, men det här funkar bra. Faktum är att jag nu har hittat ännu ett område i Frankrike som jag kunde tänka mig att åka till, Baskien. Fast jag väljer nog hellre den spanska delen. I alla fall, när jag kollar upp Hendaye, som jag uppfattade som en liten by, så ser jag till min förvåning att det mer är en liten stad. Miljöbeskrivningarna är i vilket fall helt fantastiska, jag känner solen, dofterna och kan höra livet som levs.

Imogen, som barn och tonåring, känns inte speciellt sympatisk. Jag tycker hon är lite bortskämd och självcentrerad och det var ingen som riktigt stod upp mot henne. Bara körde över henne, i bildlig mening. Så har det nog varit i alla Sheila O'Flanagans böcker. Inbillade oförrätter i barndomen. Det här bäddar i alla fall för Vinces intåg. Vince har inte ett enda försonande drag. Han känns nästan som en karikatyr och jag hade lätt kunnat skratta åt honom om jag inte visste att den här typen av människa faktiskt existerar. Han ser Imogen som en ägodel. Vilket han gärna påpekar. Ofta. Hans kapitel är så vansinnigt frustrerande. Det är läskigt hur enkelt det är att ta över en annan människa. Lite i taget.

I början, efter flykten, kan jag tycka att Imogen ibland överreagerar, men samtidigt så förstår jag ju att man blir överkänslig när man levt med en man som Vince. Det är svårt att inse att alla som ger råd inte försöker styra en, att frågor inte är krav. Slutet bävade jag lite för. Som jag såg det fanns det tre möjliga slut; ett uselt, ett inte så bra och det bästa. Jag tänker inte avslöja vilket det blev. Slutet bjöd också på lite förhöjd puls, oväntat men angenämt.

Språket är lätt och medryckande och ett tag tänkte jag att jag kanske läste en Håkan Nesser. Det är bara i hans böcker jag tidigare har träffat på ordet ohemult, men här förekommer det flera gånger. Ett trevligt återseende. Jag tycker att det ibland blir lite väl förklarande, som att till exempel att Imogen reagerar på att skyltar och språk är annorlunda i Spanien jämfört med Frankrike. Vilken nyhet!

Det här är ingen smörig och klämkäck feelgood, den har rejält med svärta. Precis som det ska vara. Den ger mig en boost och jag känner mig stärkt. Mod!

På Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 5 070 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Livet kan börja: Just nu - just här, Bokmalen och Bokhemmet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Månadsbokslut juli 2019

Antal lästa böcker i juli 2019: 7

42. Livet kan börja av Sheila O'Flanagan
43. Ett förbud för mord av Louise Penny
44. Miraklet av Emma Donaghue
45. Silvervägen av Stina Jackson
46. Dorei av Karolina Bjällerstedt Mickos
47. Vänförfrågan av Laura Marshall
48. Om allt vore annorlunda av Sanna Mac Donald

Antal lästa sidor: 2455
Genomsnitt/dag: 79
Genomsnitt/bok: 350

Snittbetyg: 3,71
Ingående i serie: 2
Påbörjade serier: 0
Avslutade serier (läst senast utgivna/översatta): 1

Drama: 2
Fantasy: 1
Feelgood: 1
Kriminalroman: 1
Thriller: 2

Boktolvan: 1 (8/12)
E-böcker: 0 (2/12)
Finish that series: 0 (11/18)
Hyllvärmare: 2 (25/36)
Vi möts igen: 1 (6/6)
Sist på serien?: 0 (3/6)

Kvinnor: 7
Män: 0
Duo: 0

Originalspråk (svenska): 3
Originalspråk (engelska): 0
Författare jag inte läst tidigare: 4
Biblioteksböcker/e-lib: 0

Ljudböcker: 0
Recensionsexemplar: 4

Antal nykomna böcker: 1
Antal bortskänkta böcker: 6

Månadens bästa: Ett förbud för mord av Louise Penny
Månadens överraskning: Livet kan börja av Sheila O'Flanagan
Månadens besvikelse: -
Månadens roligaste: Livet kan börja av Sheila O'Flanagan
Månadens mysigaste: Livet kan börja av Sheila O'Flanagan
Månadens otäckaste: Silvervägen av Stina Jackson

Kommentar:
Mellanmjölken är tillbaka. I juli finns det ingenting som sticker ut. Vare sig positivt eller negativt. Allt har liksom bara lunkat på. Sidantalet är också tillbaka till det som numer verkar vara normalt för mig. Trots att jag tycker att jag läser så fort jag får tillfälle.

Jag blev lite förvånad när jag såg att jag i juli bara läste två böcker som ingår i serier. Det känns som att det måste vara ovanligt. En av dem är senast utgivna, men den ingår inte i Finish That Series. Trots det så ligger jag lite, lite före i den utmaningen. Jag vet inte när det hände senast att jag inte påbörjade någon ny serie en månad, men i juli blev det så. Utmaningen Sist på serien? går trots det bra, jag ligger i fas där. En av böckerna ingår i Vi möts igen och det är faktiskt den sista av dem så den utmaningen är klar. Det blev en Boktolva också och även där ligger jag före. Bara två böcker är hyllvärmare och fyra är recensionsesemplar.

Av en ren slump så läste jag bara kvinnliga författare i juli. Det är inte speciellt vanligt, vad jag vet så har det bara hänt en gång tidigare.

En ny bok hittade hem till mig och den är redan utläst. Sex böcker fick flytta hemifrån så i juli blev det -5 böcker i hyllan.

Om månadens bästa: Det här var en tuff nöt att knäcka. Silvervägen och Miraklet var med i striden som dock till slut togs hem av Ett förbud mot mord.
Om månadens överraskning: Det var många år sedan jag läste Sheila O'Flanagan och jag kom inte ihåg det som något speciellt. Livet kan börja var inte alls som jag minns hennes böcker.
Om månadens besvikelse: Jag blev faktiskt inte besviken på någon bok.
Om månadens roligaste: Det var inte mycket roligt i juli så egentligen har inte Livet kan börja något egentligt motstånd.
Om månadens mysigaste: Livet kan börja var inte bara mysig, men när saker var bra så var det väldigt mysigt.
Om månadens otäckaste: Även detta var svårt och även här tävlade tre böcker (Miraklet och Vänförfrågan var motståndare), men här vinner Silvervägen.

Hett i hyllan #207

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi fortsätter med bokrean 2016.

Bokrean 2016 måste vara året då jag köpte flest böcker av någon anledning som jag inte längre kommer ihåg. Slutet på Mr Y av Scarlett Thomas är en av dem.

Jag gissar att jag måste ha läst något någonstans som lockade till köp. Jag tror att Vargnatts bokhylla kan ha varit inblandad i detta... Vad boken handlar om minns jag inte heller längre, inte ens när jag läser baksidetexten kommer det tillbaka till mig. En mystisk bok och tidsresor låter ju i alla fall spännande.

Så här står det på baksidan:

Ariel Manto kan inte tro sina ögon när hon i ett litet antikvariat hittar Slutet på mr Y. Hon vet att den mer än hundra år gamla boken inte bara är extremt ovanlig, den sägs även bära på en förbannelse.

Med Mr Y under armen befinner sig Ariel plötsligt mitt uppe i ett hissnande äventyr på liv och död, i ett virrvarr av sex, agenter, kärlek och tidsresor. Har boken möjligen också något att göra med hennes handledare Burlems mystiska försvinnande?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.