Dags för helgens bokbloggsjerka och veckans fråga är:
När insåg du att läsning var din passion och en otroligt viktig del av ditt liv?
Egentligen tror jag att jag visste det innan jag var gammal nog att förstå det.
Jag kommer inte direkt från någon bokälskande familj, min mamma läste en del när jag var liten, men pappa och syskon läste inte alls på den tiden. Enligt min pappa så var min farfar en riktig bokmal, så det kanske kommer därifrån.
Allt började nog när min syster lärde mig läsa när jag var fem år och som jag minns det fastnade jag direkt i böckernas värld. När jag började i skolan och upptäckte biblioteket, visserligen ett litet landsortsbibliotek, så var det som att komma till himlen. Jag började nog misstänka att något var "fel" när jag vecka efter vecka bar hem påsvis med böcker från biblioteket, som jag faktiskt läste ut också. En bok om dagen var inte alls ovanligt på den tiden. Alltid satt jag och hängde över en bok och när jag gick i sexan så hade jag i stort sett läst varenda ungdomsbok som fanns där och fick gå över till vuxenhyllorna.
När jag slutade gymnasiet så fick jag till min stora lycka beredskapsarbete (det hette så på den tiden och ordnades av AF) på biblioteken i kommunen. Jag tror jag hade denna ynnest i nio månader. Om det inte var den lyckligaste tiden i mitt liv, så var det nära på i alla fall. Det var en fröjd att gå till jobbet varenda dag. Ändå blev jag inte bibliotekarie, för då var man ju tvungen att gå på högskola och av någon anledning trodde jag inte att det var något för mig.
Med några kortare uppehåll, när det varit mycket i mitt liv, så har det bara fortsatt och egentligen tagit ny fart de senaste åren.
Det där med en bok om dagen känner jag såväl igen - kassarna också. Tackar allra ödmjukast att jag vuxit upp i ett land med gratis bibliotek!
SvaraRaderaJag kan fortfarande känna doften av barndomsbiblioteket, minnas känslan av lycka över att hitta härliga böcker att läsa! Härligt att den känslan får blomma ut igen som vuxen i bokbloggarkretsar!
SvaraRaderaJag och min syster var kända på vårt bibliotek som de största bokslukarna i kommunen...De lade till och med om bokbussrutten för vår skull. :)
SvaraRaderaJag börjar känna mig sugen på att besöka biblioteket här i stan nu, bara för att försöka återfå känslan. Men jag blir alltid besviken när jag går dit, det är så kallt och opersonligt där :(
SvaraRaderaMan kan nog dra slutsatsen att biblioteken var en viktig faktor för oss allihop när vi var små. Men att lägga om bokbussrutten, det kallar jag service :)