onsdag 1 februari 2023

Bok: Dödsdansen av Maria Grund

Författare: Maria Grund
Titel: Dödsdansen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 359
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Berling & Pedersen 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 januari 2023




Första meningen: Sanna Berling torkar bort en svettdroppe i nacken.

Baksidetext
Det är sensommar på den ensliga ön utanför Sveriges ostkust när en ung man upptäcks irra omkring, naken och förvirrad, i en otillgänglig skog.

Sanna Berling kallas till platsen. Hon har precis återvänt till sitt arbete, nu som närpolis i en liten by, och vill aldrig mer arbeta med våldsbrott. Men när mannen visar sig vara svårt skadad och avlider på plats dras hon motvilligt in i ett nytt mordfall.

Utredningen hinner knappt börja innan nya mörka hemligheter stiger upp mot ytan. Bakom den lilla ortens fasad av lugn finns rädsla och misstro. Unga killar sparkar och slår varandra. Skogen är full av ögon och skuggor. Och ett gäng tonårsflickor tycks på ett märkligt sätt hålla den lilla byn i sitt grepp.

Sanna sveps in i mordutredningen tillsammans med sin kollega Eir Pedersen. Samtidigt hemsöks hon av dramatiska minnen från tre år tidigare, då en tonåring begick en serie våldsamma mord och sedan försvann spårlöst.

Min kommentar
För snart tre år sedan läste jag första boken i den här serien, som ju också var en debut. Det fanns väldigt mycket som jag inte tyckte om i den, men redan då tänkte jag att om det skulle bli en serie så ville jag nog ändå fortsätta läsa. När då andra delen, Dödsdansen, dök upp som en överraskning i höstas så var målet att planera in den så snart som möjligt. Den fick bli 2023 första bok.

Förmodligen så är det här bara ett problem som jag har, men det har ju gått en tid sedan jag läste förra boken och jag minns egentligen inget alls av den. I alla fall inte vad gäller historien. Därför blir det lite avigt när det visar sig att den berättelsen fortsätter här. För egen del så hänger det ihop alldeles för mycket med förra boken för att jag ska vara riktigt glad.

Inte bara i verkliga livet har det gått tre år, det har det även gjort i boken. Inte speciellt mycket verkar ha hänt på de åren. Förutom det viktigaste av allt. Plötsligt så är poliserna här väldigt mycket trevligare och mycket mer som poliser. Även om nu en del känns lite creepy. Det är slut med pillerknaprandet och psykopatiska tendenser. Dessutom så har de fått en ny chef. En som verkar vara bra. Jag har hört rykten om att sådana faktiskt existerar.

På kontinenten figurerar en konflikt av något slag, den nämns i förbigående flera gånger, men beskrivs aldrig närmare. Det verkar inte vara kriget i Ukraina utan något helt annat. Att inte tidsbestämma saker är både positivt och negativt. Det är alltid trevligt att hitta tidsmarkörer i en fiktiv berättelse, tycker jag. Här finns inget av det slaget. Det är inte bara tidsmarkörer som saknas, utan även geografiska markörer. Visst kan man dra slutsatsen att vi är på Gotland, med hjälp av ringmur och annat, men vi vet inte säkert.

Så klart finns det en del som jag hänger upp mig på. Konstigt vore det annars. Ibland tycker jag att det är svårt att veta vem som säger vad och ibland är det omöjligt att veta vem "hon" är. Vi får följa både Sanna och Eir, vilket ställer till det vid vissa tillfällen. Det dyker också upp meningar som känns mer som sceninstruktioner i ett manus än hela meningar i en bok. Det gör att mitt flow bryts.

Min önskan hade så klart varit att jag kunde säga att de trasiga ungdomarna inte är trovärdiga, men tyvärr så är de nog det. Det räcker ju att bara slöbläddra bland nyheterna för att bli överbevisad. Ganska mycket här är egentligen inget problem på egen hand, men alla bitarna samtidigt gör att det blir för mycket. Speciellt mot slutet blir det som en pizza med extra allt. Det blir sällan bra. Man känner liksom inte en enda smak. Bara en stor gröt. Och det här med att poliser ger sig ut på bovjakt. Ensamma. Utan att berätta något för någon. Till och med utan mobiltelefon. Och att de är personligt inblandade, samt hamnar i livsfara på grund av detta. Jag är så less på det.

Jag skulle nog våga påstå att allt med Dödsdansen är bättre än förra boken. Speciellt glad är jag över Sannas och Eirs utveckling. Nu känner jag mig till och med riktigt taggad att läsa en eventuell fortsättning.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,45 i genomsnitt (beräknat på 11 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
DetaljrikFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Dödsdansen: Bokprataren, Lenas böcker och annat och Tankar från en samlares hjärna.

2 kommentarer:

  1. Hm, 3,5 och du gillar utvecklingen. Kanske jag ska försöka mig på den trots att den första inte var i min smak. För den står i hyllan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den var och petade lite på fyran, men jag tyckte inte att den nådde riktigt ända fram. Allt är i alla fall bättre än i förra boken.

      Radera