onsdag 17 november 2021

"Vi har alltid bott på slottet" av Shirley Jackson

Författare: Shirley Jackson
Titel: Vi har alltid bott på slottet
Genre: Skräck
Antal sidor: 176
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: We have always lived in the castle
Översättare: Torkel Franzén
Serie: -
Förlag: MiMa Förlag
Utgivningsår: (original) 1962 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 oktober 2021




Första meningen: Jag heter Mary Katherine Blackwood.

Baksidetext
En gång var de sju i familjen Blackwood. Men en dödlig dos arsenik fann vägen till familjens sockerskål. Den enda som undvek sockret till bären var äldsta systern Constance. Hon misstänktes för mord på sina föräldrar, sin bror och sin faster, men frikändes. Sedan dess lämnar hon aldrig slottet, sätter inte foten utanför dess trädgårdar.

Farbrodern Julian åt av giftet men överlevde. Numera rullstolsbunden skriver han maniskt på sina memoarer. Merricat, Constances lillasyster, kom inte till bords alls den där kvällen för sex år sedan, eftersom hon skickats till sängs utan mat som straff för olydnad. Det är hon, Merricat, nu arton, som berättar historien. Och hon gör allt för att skydda sin storasyster, om hon så ska tvingas använda häxkrafter. En dag besöker deras kusin Charles slottet. Omedelbart hotas dess sköra, mörka hemligheter.

Min kommentar
Förra året, precis vid den här tiden, så läste jag Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House och jag var väl inte helt övertygad. När jag behövde något tunnare att läsa, för att passa in en annan bok, så kändes det som att Vi har alltid bott på slottet skulle passa alldeles ypperligt. Förhoppningsvis rysligt bra.

Boken börjar med ett förord, som jag hoppar över och läser sist. Det har hänt ett antal gånger att förordet innehåller spoilers eller matar mig med tolkningar som jag inte vill ha. I alla fall inte innan jag har bildat mig en egen uppfattning. Just det här förordet innehåller inga spoilers, utan är mer en reflektion över Shirley Jacksons liv. Det förklarar en hel del och hela boken kommer i ett annat ljus. Kanske är det så att den här historien hade varit läskigare om jag hade läst förordet först.

Enligt min definition så är detta inte skräck, utan mer psykologisk spänning, men då inte av den nagelbitande sorten. Den är egentligen mer obehaglig än spännande. Inte för att man inte vet vad som har hänt, det vet man från första början, men nästan allt skorrar falskt. Stämningen fullkomligt osar av onda aningar, man bara känner att detta aldrig kan sluta väl.

Karaktärerna är väldigt få och man får inte veta speciellt mycket om dem. Det mesta antyds bara. Merricat ger mig rysningar, hon är superkuslig. Constance uppmuntrar och sporrar egentligen Merricats underliga beteende. Farbror Julian är det faktiskt bara synd om och kusin Charles är bara irriterande och hemsk. Även i den här boken är huset i sig en egen karaktär och får mänskliga egenskaper. Vilket blir solklart efter att jag läst förordet.

Trots att man känner till Constances och Merricats hemlighet så är det inte dem man ogillar. Det är folket i byn och kusin Charles som drabbas av min avsky. Däremot så är relationen mellan systrarna riktigt ohälsosam och destruktiv. Jag känner mig lite ambivalent om huruvida familjen var snäll mot Merricat eller om de borde ha hanterar allt annorlunda. Eftersom allt blev som det blev så lutar jag åt alternativ två.

För mig är Vi har alltid bott på slottet en oerhört tragisk historia. Jag funderade länge på om den skulle få en fyra i betyg, men den stannar vid snäppet under. Därmed inte sagt att den inte är bra. Det är den och definitivt mycket läsvärd, men den tog aldrig riktigt tag i mig.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt (beräknat på 143 306 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Vi har alltid bott på slottet: Boktanken, C.R.M. Nilsson och Enligt Jenny.

2 kommentarer:

  1. Jag tyckte bättre om Hemsökelsen på Hill House än vad jag tyckte om den här, även om jag gillade den. Jag råkade nog bara ha höga förväntningar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. De där förväntningarna... det var nog de som ställde till det när jag läste Hemsökelsen på Hill House. Jag ville ju så gärna liksom bara bli... blown away.

      Radera