En smakebit på søndag: Sista riket

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

I dag ska jag sitta några timmar på buss (liksom igår) och kommer nog inte att ha tillgång till nätet förrän, i bästa fall, någon gång ikväll. För att fördriva tiden, när jag inte tittar ut genom fönstret, så har jag tagit med mig en riktig tegelsten, Sista riket av Brandon Sanderson. Det ska tydligen vara första delen i Mistborn-serien.

Eftersom jag inte har den blekaste aning om hur långt jag har kommit i boken vid den här tiden så kommer smakebiten från början.

Aska föll från himlen.
      Lord Tresting rynkade pannan och kastade en blick mot den rödaktiga middagshimlen medan hans tjänare kilade fram och fällde upp ett parasoll över Tresting och hans förnäme gäst. Askregn var inget ovanligt i Sista riket, men Tresting hade hoppats slippa få sotfläckar på sin eleganta nya kavaj och röda väst, som precis hade kommit med kanalbåt från självaste Luthadel. Lyckligtvis var det inte blåsigt; parasollet skulle nog ge gott skydd.
     Den lilla terrassen där Tresting stod tillsammans med sin gäst låg på en kulle med utsikt över åkrarna. I den fallande askan arbetade hundratals människor i bruna särkar med att sköta om grödorna. Det gick rätt trögt för dem – men det var förstås sådana skaana var. Bönderna var slöa, ineffektiva typer. De klagade naturligtvis inte, de visste bättre än så. I stället arbetade de bara med böjda huvuden och skötte sysslorna med stillsamma, apatiska rörelser. När en uppsyningsmans piska snärtade till tvingades de röra sig målmedvetet en liten stund, men så snart uppsyningsmannen gått förbi återgick de till sin slöhet.
     Tresting vände sig till mannen som stod bredvid honom på kullen. "Man hade kunnat tro", noterade Tresting, "att tusen års arbete på fälten skulle ha lett till att de blev lite effektivare."