"Dödens märken" av Veronica Roth

Författare: Veronica Roth
Titel: Dödens märken
Genre: Science fiction
Antal sidor: 448
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Carve the mark
Översättare: Katarina Falk
Serie: Carve the mark 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 augusti 2021




Första meningen: Fridsblomster blommade alltid när natten var som längst.

Baksidetext
Det är en värld full av våld och hämndlystnad. En värld där alla som föds utvecklar en "flödesgåva" - en unik förmåga avsedd att forma framtiden. De flesta har nytta av sina förmågor, men Cyra och Akos har gåvor som samtidigt gör det lättare för andra att kontrollera dem.

Cyra är syster till Ryzek, den brutale tyrann som regerar över Shotet-folket. Cyras flödesgåva ger henne en kombination av smärta och makt - vilket gör det möjligt för hennes bror att utnyttja henne för att plåga sina fiender. Men Cyra är mycket mer än bara ett vapen i sin brors händer: Hon är motståndskraftig, hon kommer snabbt på fötter, hon är smartare än han tror.

Akos är från den fredsälskande nationen Thuvhe och har en gränslös lojalitet till sin familj. Han skyddas själv av sin ovanliga gåva, men när han och hans bror fängslas av Shotet-soldater är Akos beredd att göra vad som helst för att få ut sin bror levande därifrån.

När Akos kastas in i Cyras värld verkar fiendskapen mellan deras länder och familjer oöverstiglig. De måste hjälpa varandra för att överleva - eller förgöra varandra Ska de kunna återta kontrollen över sina flödesgåvor, och återställa maktbalansen i sin värld?

Min kommentar
Jag är en av de där som verkligen gillade hela Divergent-serien så när jag såg att Veronica Roth skulle släppa nytt stod jag först i kön. Sedan dök det upp en hel del negativa recensioner och Dödens märken orsakade en hel storm på Goodreads. Eftersom jag inte gillar att ha förutfattade meningar när jag läser så släppte jag den som en het potatis. Det är först nu som allt har lagt sig och jag trodde att jag kunde läsa den utan att vara påverkad.

Förvirringen var stor, för att inte säga total, i början. Massor av underliga namn, knepiga släktförhållanden och företeelser som jag inte visste något om. Inget förklarades heller, skulle jag vilja påstå. Det mesta klarnar dock, allt eftersom, men detta gjorde att det blev väldigt svårt att komma in i den. En lång startsträcka, helt enkelt.

Den här gången befinner vi oss någonstans i rymden, i ett ganska litet solsystem. Man märker kanske inte av det speciellt mycket, men det gör man ju å andra sidan inte på jorden heller. Däremot så bara älskar jag känslan som Cyra har när de ger sig ut till en annan planet. Så där känns det för mig när jag tittar på havet.

Egentligen är det nog inte så många karaktärer med här, det är bara lite komplicerade släktförhållanden där alla verkar vara släkt med alla. Jag kan inte påstå att jag bryr mig om de här människorna, men jag är inte heller likgiltig. De intresserar mig, men mer som objekt än som människor. Och eftersom jag är jag så tycker jag att det är riktigt trist att den förväntade kärlekshistorien faktiskt uppstår.

Första halvan av boken är extremt långsam, men andra halvan tar sig lite. Kanske inte tempomässigt, men det blir mer intressant. Det är väldigt mycket som är oklart i den här historien. Jag får inte veta något vettigt alls om det där Flödessvallet (motsvaras det måhända av Gud?). Inte heller får jag veta något om Rådsförsamlingen. Vilken funktion har de? De här så kallade "gåvorna" förstår jag mig inte på. Eller de där bestämda ödena. De var ju otroligt vaga att de kunde betyda precis vad som helst. Men icke då. Enligt oraklen var de solklara. Att jag förstår mig på allt är dock inget krav. Det bara stör mig lite att jag inte har all information som jag tycker att jag behöver. Däremot kan jag inte alls förstå varför inte Ryzek blir Eijeh, när Eijeh blir mer och mer Ryzek. Du som har läst den vet vad jag menar.

Tema och handling är det inget fel på, men det blir för utdraget och alldeles för många ord. Det har ju varit ett väldigt rabalder om den här boken och den har blivit skylld för olika saker, bland annat att vara rasistisk. Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen, men i min mening så säger det mer om den som kallar boken för rasistisk än om boken. Personligen så gillar jag speciellt att de flesta (alla?) förutfattade meningar och fördomar som karaktärerna har visar sig vara felaktiga. Jag gillar att folken på planeterna är så olika, inte i utseende utan i karaktärsdrag och tekniskt kunnande, mer eller mindre påtvingade av planetens levnadsvillkor. Att de alla har något speciellt och unikt att tillföra helheten. Att de är stolta över sina egenheter och villigt delar med sig av det till de andra folken.

Jag vet egentligen inte vad jag tycker om Dödens märken, den är ovanligt svårbedömd. Det fanns så mycket som jag tyckte om, men samtidigt så var den var så väldigt…seg…ibland. Om jag kommer att läsa nästa del? Jag vet faktiskt inte. Jag funderar fortfarande på det.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 74 633 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Dödens märken: Carolina läser, Bokhuset och Annas bokblogg.