fredag 18 januari 2019

Bokbloggsjerka 18-21 januari 2019

Fredag! I dag hade jag behövt skridskor för att kunna ta mig till bussen så jag lyxar till det och jobbar hemifrån. Det är helt fantastiskt att ha möjlighet till det när det kniper. Vi startar väl upp fredagen med Annikas bokbloggsjerkan.

Veckans fråga: Vilken är den bästa barnboken/ungdomsboken som någonsin har skrivits? (Tänk på din barndom om du inte läser denna genre i dag, eller var kreativ och vinkla frågan som du vill för att kunna besvara den).

Just den här typen av frågeformulering har jag otroligt svårt för; den bästa. För mig betyder det en och endast en. Vilket ju så klart är helt omöjligt. Vilket i sin tur ger mig lite ångest.

Det finns i alla fall två böcker som jag minns väldigt tydligt från min ungdom, förmodligen är de också de enda böcker jag faktiskt har läst mer än en gång (tre tror jag att det blev för båda). Den ena är en hästbok, Bento den svarta hingsten av Ditha Holesch. Herregud, vad jag grät. De sista sidorna blev alltid i stort sett oläsbara genom tårarna.

Den andra boken är Idolen av Stig Malmberg och handlar om en ung hockeyspelande kille (redan som barn älskade jag hockey). Mer minns jag egentligen inte av den.

Om man ska ta något mer modernt så har jag en självskriven, som ju måste vara en ungdomsbok eftersom den vann Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer. Jag blir sällan berörd när jag läser, men den var helt knäckande. Om du vill veta mer så klicka på titeln.

Naturligtvis måste jag ju nämna även Suzanne Collins Hungerspelen och inte kan man väl låta bli att ta upp Harry Potter...

Ny deckarserie

Jag fick ett mejl...

Så börjar det väldigt ofta. Ibland kan jag bara inte stå emot och det här var tydligen ett sådant tillfälle. Minnets slutna rum av Jan Bertoft och Håkan Tängnander är första delen i en ny serie om kriminalinspektör Vanja Ek och ska tydligen innehålla ett spektakulärt mord på en känd samhällsdebattör. Spännande! Tack till Hoi Förlag!

torsdag 17 januari 2019

Helgfrågan v 3 (17 - 20 januari)

Nu är det minsann snart helg, igen och en bra inkörsport är Mias Helgfrågan.

Veckans fråga är: Har du avslutat någon serie för att den blivit superdålig?

Det något förvånande svaret, för att vara jag alltså, är faktiskt ja. En av dem är samma som Mia, serien om Silfverbielke, men jag gav upp redan efter... ja, det är lite oklart, men det var efter sjätte delen i serien om Jacob Colt. Det kan ha varit den tredje om Silfverbielke.

Det finns faktiskt fler, tro det eller ej. Både Anna Janssons om Maria Wern (läste tio delar) och Unni Lindells om Cato Isaksen (läste åtta delar) gav jag upp så fort jag hade läst alla jag redan hade köpt på mig.

Veckans bonusfråga är: Har du något tips på en bra tv-serie?

Om jag har... Jag såg en fantastiskt bra i slutet av förra året, The night of. Den är helt fantastiskt bra. Jag hade ingen aning om någonting. Man kan nog kalla den för deckare, men den är definitivt ingen ordinär sådan. Bodyguard, som vi såg som nästa serie, var inte heller fy skam. Och så finns ju Designated survivor, Ozark, Narcos, Lost in space, Castle... ja, jag kan hålla på hur länge som helst.

Jag skriver ju även om TV-serier och här kan man hitta fempoängarna och här fyrorna.

Hett i hyllan #179

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi håller lite till i oktober 2015.
Här kommer den andra av de jag köpte på Akademibokhandeln när de hade köp fyra och betala för tre. En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie köpte jag egentligen bara för att jag har hört så otroligt mycket bra om den. Och jag har väldigt svårt att stå emot en tegelsten.

Det händer ju inte alltför ofta att jag läser något från Nigeria, faktum är att jag tror att det aldrig har hänt, även om hon nu verkar bo i USA. Också. Jag har egentligen ingen aning om vad det är för typ av bok eller ens vad den handlar om, men nu när jag läser baksidetexten så låter den ju faktiskt mycket intressant.

Så här står det på baksidan:
Olanna och Kainene är så olika som två tvillingsystrar kan bli. Olanna har ärvt sin moders mjuka kvinnliga skönhet och hon gör sig till vän med alla. Kainene är sluten och hård och bestämmer sig tidigt för att gå i sin välbeställda faders fotspår och bli affärskvinna. Hon möter engelsmannen Richard som blir blixtförälskad i henne men hon funderar inte ett ögonblick på att bilda familj till skillnad från Olanna som flyttar ihop med sin stora kärlek, den politiskt engagerade Odenigbo och får en dotter, Baby.

Hos Odenigbo möter vi också hans unge tjänare Ugwu, en fattig pojke från landet som i tidig ålder visar att han har huvudet på skaft och behandlas som en i familjen.

Men det är svåra tider i Nigeria även för de privilegierade och när kriget bryter ut blir de alla offer för fruktansvärda händelser som sliter sönder deras liv. Hem och familj splittras, Ugwu blir tillfångatagen och tvingad att gå ut i strid, Olanna och Richard söker tröst hos varandra och ideal och lojalitet testas och förskjuts för alltid.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 16 januari 2019

"Nära hem" av Alice Munro

Författare: Alice Munro
Titel: Nära hem
Genre: Drama
Antal sidor: 377
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: -
Översättare: Karin Benecke
Serie: -
Förlag: Atlas
Utgivningsår: (original) 1983-1993 (min) 2009
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 december 2018




Baksidetext
Alice Munros noveller kan sägas kretsa kring uppbrott och förändringar i till synes vardagliga kvinnors liv i hennes hemtrakter i den kanadensiska provinsen Ontario. Ofta handlar berättelsen om kärlek, men knappast en romantisk sådan, snarare är det en kärlek som man försöker få att fungera eller en kärlek som man återhämtar sig ifrån. Ur detta uppstår stor litteratur som uppskattas och läses över hela världen. Alice Munro har fått flera stora utmärkelser. 2009 tilldelades hon Man Booker International Prize, den finaste utmärkelse en författare kan få vid sidan av Nobelpriset.

Min kommentar
Jag är väldigt sällan sugen på att läsa de "moderna" nobelpristagarna, tycker kriterierna för priset på något sätt har glidit för långt åt smal och svår. Alice Munro däremot kände jag mig lite nyfiken på och när en novellsamling dök upp på bokrean 2015 så köpte jag den.

Den här novellsamlingen är ett hopplock av noveller från tre av Alice Munros samlingar (Jupiters månar, Kärlekens vägar och Äpplen eller apelsiner), vilket jag tycker är ett oskick. Hade jag haft koll på det så hade jag köpt en annan.

Det tar inte speciellt många noveller innan jag inser att Alice Munro kanske inte är något för mig. Det finns liksom ingen mening med berättelserna. De har knappt någon början och inte heller något slut, de är helt enkelt ett tvärsnitt ur en deprimerad kvinnas liv. Vilket får mig att fundera över om det inte finns några lyckliga kvinnor i Alice Munros värld. Historierna är väldigt vardagliga, ibland med en knorr och alla verkar börja med att någon ser tillbaka på någon händelse från långt tillbaka. Berättandet är väldigt ofta (alltid?) rörigt och hoppigt, det börjar med en historia och så kan det liksom börja en annan mitt i där. Jag tycker att det i stort sett är samma berättelse om och om igen. Bara med andra människor. Alla är sällsamt deprimerande.

Novellerna är lite för långa för att läsa i ett svep om man som jag oftast läser dem innan det är dags att sova. Det kan ha påverkat vad jag tycker om dem. Det känns som att jag alltid blev less någonstans i mitten av novellen och tappade fokus. Några av novellerna läste jag mitt på dagen, men det blev samma resultat.

Jag har inga favoriter, även om jag tyckte en aning mer om Jupiters månar och Annorlunda, och kan inte sätta något annat betyg än en intetsägande trea för det är precis så jag uppfattar novellerna. Det finns inget som skaver, men inte heller något som tar tag i mig.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,6 (beräknat på 224 betyg).
Goodreads hade den 3,48 i genomsnitt (beräknat på 125 betyg).
Jag ger den 3,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Nära hem: C.R.M. Nilsson, Det här har jag läst och Andra sahligheter.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 15 januari 2019

Veckans topplista: Brittisk feelgood

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Veckans topplista som sköts av Johannas deckarhörna.

Veckans tema: Brittisk feelgood.

Det här är ett svårt tema, tycker jag. Vad är egentligen feelgood? Jag har plockat ut några som jag tycker kvalificerar sig dit i alla fall.

1. You had me at hello av Mhairi McFarlane. Tog precis hem titeln som 2018 års roligaste bok.
2. Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan. Den här första delen är den klart bästa.
3. Räddaren av förlorade ting av Ruth Hogan. Tog precis hem titeln så 2018 års mysigaste bok.
4. Bidget Jones dagbok av Helen Fielding. Är väl ett måste i det här temat?
5. Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon. Liksom den här författaren.

måndag 14 januari 2019

TV-serie: The night of

Titel: The night of
Originaltitel: The night of
Genre: Crime
Skapad av: Richard Price, Steven Zaillian
TV-bolag: HBO
Skådespelare: Riz Ahmed, Bill Camp, John Turturro, Amara Karan, Sofia Black-D'Elia
Premiär: 2016-06-24
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 55 min
Såg den på blu-ray december 2018





Handling
Historien kretsar kring det brutala mordet på en ung kvinna på Manhattans Upper West Side, och vi får följa hela processen från den inledande polisutredningen till gripandet och fängslandet av den huvudmisstänkte - en sympatisk, oansenlig collegestudent som tillsammans med sin familj blir utsatt för det värsta i New Yorks rättssystem. Hans advokat är en inbiten uppdragsjägare som har turen att få ta hand om sitt livs största fall och blir indragen i en uppsjö invecklade juridiska manövrer av utredare och andra advokater som gör det allt svårare för honom att hjälpa klienten.

Min kommentar
Jag kan faktiskt inte komma ihåg anledningen till varför jag köpte den här boxen. Det jag är helt säker på är att jag aldrig hade hört talas om den, men på Black Friday 2016 så hittade jag förmodligen det relativt höga betyget på IMDb och tänkte, också förmodligen, att jag skulle chansa. Serien har ju inte direkt varit högprioriterad, men ibland så får man gå igenom även bortglömda boxar i filmhyllan.

Det här är något så ovanligt som en serie som gör mig förvirrad på ett bra sätt. Jag har ingen aning om vem jag kan lita på. Alla har en för mig okänd agenda. Jag vet inte ens om den utpekade är skyldig eller ej. Vilket gör det lite besvärligt att bestämma sig för vem man ska "hålla" på. Det gäller ända till de sista minuterna av det sista avsnittet. Det är så osannolikt bra. Och spännande. Och ovisst.

Här finns många intressanta och komplicerade karaktärer, som man ju då inte vet om de är goda eller onda. Eller både och. Till och med en katt finns det. Nästan alla får mig att känna något, jag tror inte att någon är mig likgiltig. Hur ofta händer det? Tuffa ämnen behandlas och det blir också en vinkling på hur allt drabbar resten av familjen. Allt detta utan att någon gång peka finger.

Vi såg de här åtta avsnitten på rekordtid och höll på att missa tolvslaget på nyårsnatten eftersom sista avsnittet är runt 1,5 timme långt. Varför har ingen pratat om den här serien? Kan det vara så illa att alla har missat den?

[spoiler]Lite funderingar, bara så där... Andreas dörr var väl självlåsande? När Naz ska hämta bilnycklarna så måste han bryta sig in genom att slå sönder glaset. När polisen kommer så är dörren plötsligt öppen. Det som ändå störde mig mest var det här med att Naz inte var alldeles nedskvätt med blod och inte en enda polis/utredare ifrågasatte detta i stort sett omöjliga. Jag visste inte om det var meningen eller om det var en sällsamt grov miss av manusförfattarna. De lämnar taxin olåst, med rutorna nedvevade och förmodligen nycklarna i. Mitt i New York. Usch och blä för sådana missar.[/spoiler]



TV Time har serien 9,28 i genomsnitt.
IMDb har serien 8,6 i genomsnitt (beräknat på 94 188 betyg).
Jag ger den 4,5.
Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien kan köpas på cdon och discshop.

Film: Mowgli (2018)

Titel: Mowgli
Originaltitel: Mowgli
Genre: Äventyr
Regissör: Andy Serkis
Manus: Callie Kloves
Skådespelare: Rohan Chand, Christian Bale, Cate Blanchett, Benedict Cumberbatch, Andy Serkis
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: USA
Längd: 104 min
Serie: -
Såg den på Netflix 15 december 2018





Handling
I Indiens djungler blir en grupp människor attackerade av tigern Shere Khan som mördar två föräldrar till en liten pojke. Pojken lyckas överleva och hittas av pantern Bagheera som tar med honom till en vargflock. Vargarna adopterar pojken och döper honom till Mowgli. Han växer upp tillsammans med sina vargsyskon och får lära sig djungelns tuffa lagar av björnen Baloo och Bagheera. Mowgli måste inte bara kämpa för sin överlevnad mot Shere Khan, utan även mot sitt eget mänskliga ursprung.

Min kommentar
Sambon blev alldeles eld och lågor när han upptäckte att Mowgli skulle ha premiär på Netflix. Lite förvånad blev jag. Det är inte direkt hans genre, men vem är jag att vägra.

Jag tycker nog att början av filmen är bäst, även om jag tycker att det plötsligt blev konstigt när Mowgli och djuren pratade med varandra. Något som jag aldrig reagerat på i den tecknade versionen. Det kan bero på att djuren har mänskliga ansikten med mänskliga uttryck. Det tar ett tag att vänja sig vid det.

I mitt huvud blir det väldigt förvirrat när filmen ibland är väldigt barnslig och ljus för att i nästa ögonblick bli väldigt brutal och djupaste svart. Nästan som att manusförfattaren inte kunde bestämma sig för vem som skulle vara målgruppen och ville göra något för alla. Jag förstår faktiskt inte riktigt vem filmen är gjord för. Det är definitivt inte barn. Åldersgränsen är 13 år enligt Netflix, men jag har svårt att se att den åldersgruppen vill se den här typen av film. Om inte något har ändrats grymt mycket sedan jag själv var i den åldern. Målgruppen måste ju vara vuxna och då är den lite för barnslig.

Allt är väldigt snyggt gjort och rösterna görs fantastiskt bra. Rohan Chand, som spelar Mowgli, känns lite överspelad, men det måste vara svårt att spela mot CGI-figurer. Min favorit är solklart Bhoot. Han är ju omöjlig att inte gilla.

Jag har inte läst Kiplings Djungelboken så jag vet inte hur den här versionen stämmer med originalet, så att säga. Det här funkar dock inte så bra för mig. Och sambon, ja han somnade efter en stund.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 107 betyg).
IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 18 296 betyg).
Jag ger den 3,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 13 januari 2019

Smakebit på søndag: Står dig ingen åter

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

I dag ska jag börja läsa Står dig ingen åter av Anna Karolina, som är andra delen i serien om Amanda Paller. Det känns som evigheter sedan jag läste första delen (sommaren 2016) så det ska bli spännande att se hur lätt, eller svårt, det är att komma tillbaka till den här världen. Eftersom jag verkligen gillade första boken så har jag väldigt stora förhoppningar på denna.

Min smakebit är från sida 7.
"Har du hört vad som har hänt?"
    Amanda hade inte ens hunnit ut ur hissen innan Crippe ropade till henne från korridoren. Hon anade att han var på väg till fikarummet. Kaffedoften spred sig ända ut i trapphuset.
    "Godmorgon."
    Crippe skakade på huvudet. "Så jävla sjukt. Du och jag ska hålla förhöret. Kom." Han gick vidare och hon följde efter. Något utöver det vanliga måste ha hänt. Crippe var inte den som taggade upp i första taget. Han hade varit med om det mesta. Hon också. Det hade alla på våning fem hos Västerortspolisen. Spanroteln - uppdelad i rånkommissionen och grova brott. Hon hade börjat på den förstnämnda och avancerat till den andra.

lördag 12 januari 2019

"Ljuset vi inte ser" av Anthony Doerr

Författare: Anthony Doerr
Titel: Ljuset vi inte ser
Genre: Drama
Antal sidor: 596
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: All the light we cannot see
Översättare: Thomas Andersson
Serie: -
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 december 2018




Första meningen: I skymningen regnar de från himlen.

Baksidetext
Den franska flickan Marie-Laure har nyligen blivit blind och kan bara tolka krigets fasor genom ljud, dofter och beröring.

I Tyskland drömmer barnhemspojken Werner om att bli radiotekniker, men kan bara undslippa ett hårt liv i kolgruvan genom Hitlerjugend.

När Marie-Laure flyr det ockuperade Paris och Werner skickas på ett hemligt uppdrag förenas deras öden i Saint-Malo en stad som kommer att totalförstöras av kriget.

Min kommentar
Den här boken syntes precis överallt när den kom och den är mer eller mindre nedlusad med priser. Så, när jag såg den på bokrean 2016 kunde jag naturligtvis inte låta bli att köpa den. Och så blev den stående. Ända tills jag bestämde mig för att ansluta mig till en samläsning på Instagram, under taggen #tegelstensläsning som @kulturistanmia med jämna mellanrum drar igång.

Jag vet egentligen inte vad jag förväntade mig av Ljuset vi inte ser, kanske ännu en eländig berättelse om andra världskriget, men det är den faktiskt inte. Eller jo, eländig är den, men den är definitivt inte en "ordinär" berättelse. På sätt och vis liknar den Boktjuven, som jag ögonblickligen älskade, men för mig når Ljuset vi inte ser inte på långa vägar upp till den nivån.

Mestadels lyssnade jag på boken, när jag var på väg hem från jobbet (vi skulle bara läsa 100 sidor i veckan) och uppläsaren, Magnus Roosman, funkar bra. Mitt enda problem är alla franska namn, men det löser jag genom att bläddra i pappersboken när jag kommer hem. Jag måste liksom se hur de stavas. Trots att jag lyssnar så kommer jag direkt in i boken, den börjar riktigt bra och jag ser fram emot att läsa den. Efter de första bra 100 sidorna kommer det tyvärr runt 300 där det inte händer någonting, för att sedan bränna till igen, ordentligt, i slutet.

Det finns flera berättare här, men de två viktigaste är Marie-Laure och Werner. Deras historier berör på olika sätt och vid olika tillfällen. Ibland är det Marie-Laure jag ser fram emot att läsa mer om, ibland Werner. Något jag helt klart inte ser fram emot att läsa är den där jakten på diamanten. Den delen hade jag kunnat klara mig utan och jag förstår den inte riktigt. Förmodligen har den någon djup, symbolisk betydelse. Som hoppet. Eller kärleken.

Jag hade ingen aning om att böcker skulle spela en viss roll och det är inte vilka böcker som helst, utan Jules Vernes En världsomsegling under havet. Det måste ju räknas som ett plus. I början blir jag alldeles rörd av Marie-Laures pappa, som på alla sätt försöker hjälpa sin blinda dotter. Jag gillar också beskrivningen av ett alldeles normalt tyskt barn. Beskrivningen av krigets elände funkar också bra, här finns ingen sentimentalitet alls. Alla försöker bara överleva.

Språket var på tok för ordrikt och närmast svulstigt. Jag tror att hälften av orden hade räckt. Dessutom är berättelsen strösslad med franska uttryck. Ett språk jag inte kan. Kanske hade just det funkat bättre om jag hade läst i stället för att lyssna. Kapitlen är extremt korta, ibland bara en sida, vilket är ganska störande i ljudboken.

För mig blev inte detta den där berörande historien som jag väl hade hoppats på. Början är väldigt bra och även slutet slutet berör, men däremellan är det bara en massa ord.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 4,1 (beräknat på 369 betyg).
Goodreads hade den 4,33 i genomsnitt (beräknat på 748 298 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Ljuset vi inte ser: Lottens bokblogg, Carolina läser och Bokgalleriet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 11 januari 2019

Bokbloggsjerka 11 – 14 januari

Förra veckan missade jag det här, men nu är det dags för Annikas bokbloggsjerkan.

Veckans fråga: Vilka boksläpp ser du fram emot under 2019?

Jag har egentligen ingen jättekoll på vilka böcker som kommer under året, men några har jag ju så klart nosat upp. Bland annat dessa

Törnrosor av Stephen King & Owen King
Marvatten av Ann Rosman
En bur av guld av Camilla Läckberg
Sprickor i jorden av Mariette Lindstein
Regnmannen av Jonas Karlsson
När repet brister av Belinda Bauer
Låt mig vara av Clare Mackintosh

En efterlängtad bok

Jag hade förmånen att få läsa den här boken som engelskt manus våren 2017 och jag blev ögonblickligen förälskad. Nu har jag till min stora glädje fått den svenska översättningen att läsa också. Ashley Dyer kan tyckas okänd, men så är det inte. Namnet är nämligen en pseudonym för den något mer kända författaren Margaret Murphy och kriminalteknikern Helen Pepper. Första boken i en serie är det också. Det ska bli spännande att läsa Ristat i hud och se vad det blev av det hela. Tack till Louise Bäckelin Förlag!

torsdag 10 januari 2019

Helgfrågan v 2 (10 - 13 januari)

Nu var det verkligen längesedan jag var med på Mias Helgfrågan. Senast var visst i november. Det kan bli så där ibland när tiden inte riktigt räcker till. Hoppas den kan göra det i fortsättningen.

Veckans fråga är: Valet av genre, tycker du den ändrar sig med åren och i så fall varför?

Nej, det tycker jag nog egentligen inte. I det stora hela så är mina favoritgenrer samma som de alltid har varit; skräck, science fiction och deckare. Den enda skillnaden är kanske att jag förr läste mer historiska romaner, de har nästan utgått till förmån för deckarna. Att deckarna har vunnit så mycket mark beror nog på att jag älskar problemlösning.

Veckans bonusfråga är: Har du plockat bort julen än?

Nej, julen ska inte dansas ut förrän tjugondag Knut. Som den alltid har.

Hett i hyllan #178

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi håller lite till i oktober 2015.
Akademibokhandeln hade köp fyra och betala för tre och då handlade jag förstås. Alla fyra är fortfarande olästa. Morgon i Jenin av Susan Abulhawa är den första att dyka upp här.

Den här boken har faktiskt lockat mig ända sedan jag först hörde talas om den. Det är svårt att tro, jag förstår det, när den inte är läst efter drygt tre år. Men så är det, kön är lång här. Det är ju inte speciellt ofta jag läser böcker av författare från Palestina (även om hon nu bor i USA) och det verkar vara en väldigt intressant bok.

Så här står det på baksidan:
Palestina 1940. Olivodlaren Yehya Abulheja lever som hans förfäder gjort före honom med sin familj i den rofyllda byn Ein Hod. Men när staten Israel utropas 1948 krossas friden i Ein Hod för all framtid och samtliga invånare tvingas bort ifrån sina fädernehem och flyttas till ett flyktingläger i Jenin. Yehya tvingas fly med sin hustru Basima och deras vuxna söner Hasan och Darweesh. Under flykten rycks Yehyas barnbarn Ismael ur sin mor Dalias famn av en judisk soldat som överlämnar gossen i gåva till sin svårt traumatiserade hustru, en överlevare från Förintelsen. Lille Ismael växer upp som David Avaram och kommer som israelisk soldat att slåss mot sin biologiska familj.

I flyktinglägret i Jenin föder Hasans hustru Dalia ytterligare ett barn, dottern Amal som är bokens egentliga berättare. Amal överlever med nöd och näppe sexdagarskriget 1967 gömd i ett skyddsrum och hamnar så småningom i en flickskola i östra Jerusalem där hon får sin utbildning, för alltid skild från sin familj. När den israelisk-palestinska konflikten når sitt crescendo 1982 förlorar Amal i stort sett alla hon älskar i kriget i Libanon. Hon tvingas fly till USA och uppfostrar på egen hand sin nyfödda dotter Sara och skapar sig en egen tillvaro.

När Amal, många år senare, får besök i USA av en israelisk man vid namn David, på jakt efter sin rätta identitet, knyts de lösa trådarna i väven ihop och hon väljer att återvända till Mellanöstern med sin dotter. Tillsammans upptäcker de ett splittrat hemland som kanske aldrig mer blir sig likt.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 9 januari 2019

"Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden" av Jenny Colgan

Författare: Jenny Colgan
Titel: Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden
Genre: Feelgood
Antal sidor: 299
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Christmas at Little Beach Street Bakery
Översättare: Birgitta Karlström
Serie: Lilla bageriet 3
Förlag: Massolit Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 december 2018




Första meningen: Den här berättelsen handlar om en speciell jul, men börjar egentligen med någonting Mycket Dåligt som hände på våren samma år.

Baksidetext
Det är snart jul i Mount Polbearne, det lilla ö-samhället strax utanför Cornwalls kust. När Polly inte är upptagen med att skapa läckerheter i det lilla bageriet på strandpromenaden myser hon med sin underbara pojkvän, Huckle. Hans honungsaffärer går dock inte så bra som de hoppats, och kanske borde de lägga sina bröllopsplaner på is ett tag? Inga problem för Polly, men Huckles barnlängtan blir inte lika lätt för henne att hantera. Det visar sig också att Pollys vän Kerensa undanhåller något. Något som riskerar att splittra de goda vännerna.

Nu nalkas en tid för familj, vänner och inte minst för julmarknaden, årets höjdpunkt! Men mitt i förberedelserna får Polly ett telefonsamtal som vänder upp och ner på allt. Hur ska hon ens kunna tänka på julen när hennes eget liv är ett enda stort kaos?

Min kommentar
Den här boken köpte jag i början på december förra året, men eftersom jag inte hade läst andra delen än (som utspelar sig på sommaren och därför, naturligtvis, måste läsas på sommaren) så fick den vänta i ett år på att bli läst. Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden sägs vara den sista delen i serien om det lilla bageriet och ja, det kanske är lika bra.

Miljön är ju som vanligt helt fantastisk. Den där lilla ibland-ön utanför Cornwalls kust känns som ett måste för ett besök. Ja, det gör ju hela Cornwall, faktiskt. Jag gillar verkligen att det där med att bo i en fyr inte framställs som något mysigt och romantiskt. Såvida man inte gillar att bo kallt och eländigt.

Polly, som jag kom bättre överens med i förra boken än i första, är nästan tillbaka på ruta ett. Hon är fortfarande en velepotta och föredrar att älta sina problem i stället för att ta tag i dem. Hon tar gärna på sig att vara världens samvete också. Huckle... nej, jag klarar bara inte av karln. Han är en sådan drama queen att hälften hade varit nog. Jag är också ganska less på att återuppleva Pollys och Huckles problem i varenda bok. I stället för att gissa vad den andra menar så kan man faktiskt fråga. Reuben, som jag gillade i första boken, blir bara för mycket av det goda här. Jag gillar inte alls hur karaktärerna agerar, i vissa avseenden så känns de inte som sig själva. Och favoriten Neil är med på tok för lite.

Jag kan tycka att det är för lite jul och för lite mys i den här boken. Det är väldigt svårt att gilla en bok där själva grunden är något som man inte kan förlika sig med. Här finns en del allvarliga problem/ämnen, men jag känner att de flesta hastas förbi och lämnas olösta/sopade under mattan. Ibland behandlas de dessutom på ett nästan humoristiskt och lättvindigt sätt. Bakningen får återigen stå tillbaka och jag saknar de ljuvliga dofterna som osade ur första delen.

Nu låter det så klart som att det bara är mörker och elände i en bok som borde vara mysig, men det finns ju en del mysiga episoder också. Mitt stora problem med de som händer är nog att det känns krystat, påhittat och farligt nära buskis. Och att karaktärer plötsligt gör saker som jag uppfattar går stick i stäv mot vilka de är. Men det är underhållande och boken är både snabb- och lättläst. Allt liksom bara flyter på.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,4 (beräknat på 94 betyg).
Goodreads hade den 3,76 i genomsnitt (beräknat på 5 355 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden: C.R.M. Nilsson, Västmanländskans bokblogg och Boklysten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 8 januari 2019

Veckans topplista: Böcker jag ville läsa under 2018 men inte hann med

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Veckans topplista som sköts av Johannas deckarhörna.

Veckans tema: Böcker jag ville läsa under 2018 men inte hann med.

Ojdå. Ja, de är ju betydligt fler än fem i alla fall, men jag ska försöka koka ner dem till en lista på de fem som är högst prioriterade under 2019.

1. Mantor av Karolina Bjällerstedt Mikos
2. Ensam kvar av Rhiannon Navin
3. Den onde samariten av Mason Cross
4. Miraklet av Emma Donaghue
5. Under ytan av Gilly Macmillan

måndag 7 januari 2019

TV-serie: Designated survivor - Säsong 2

Titel: Designated survivor
Originaltitel: Designated survivor
Genre: Thriller
Skapad av: David Guggenheim
TV-bolag: ABC
Skådespelare: Kiefer Sutherland, Paulo Costanzo, Zoe McLellan, Italia Ricci, Kal Penn
Premiär: 2017-09-27
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 22
Avsnittslängd: ca 40 min
Såg den på Netflix november-december 2018





Handling
Efter ett år på posten som president börjar Tom Kirkman finna sin roll som statschef. Stödd av sin lojala stab i Vita huset tacklar Kirkman den dagliga strömmen av ärenden och problem. Terroristerna som attackerade huvudstaden är fortfarande på fri fot och presidenten kommer inte att låta något hindra honom från att skipa rättvisa för offren, även om det innebär personliga uppoffringar.

Min kommentar
Förra året så råkade vi ju hitta den här serien (efter ett tips från Bokhuset) och just då var det bland det bästa som fanns att se. Andra säsongen kom redan förra hösten, men jag vill ju att alla avsnitt ska vara på plats innan jag börjar titta så den har fått vänta. Länge.

Alltså, jag vill så gärna att våra politiker var så här ärliga och rakryggade. Han sätter alltid landets bästa främst, helt oberoende av partifärg. Det skulle sannerligen behövas i svensk politik just nu. Ville bara säga det så att det blir klart.

Den här andra säsongen är inte lika bra som den första, men den är fortfarande helt klart mer än sevärd. Den har blivit lite mer lik West Wing och den spännande whoddunit är borta. Av förklarliga skäl. Det saknas dock inte andra, nya mysterier. Faktum är att det nog händer lite väl många konstiga och extrema saker. Jag har samma känsla; kan man lita på någon? Ja. Presidenten. Förutom den där ogenomtänkta attacken på det lilla landet så sköter han sig perfekt.

Till min stora glädje så dyker Michael J Fox upp i en roll. Det var oväntat. Han är alltid ett välkommet tillskott i vilken serie som helst. I den här serien finns väldigt mycket väldigt bra och intressanta karaktärer. Några nya favoriter är sanningssägaren Lyor, brorsan Trey, företagschefen Andrea och advokaten Kendra. Favoriterna från förra säsongen hänger kvar, mer eller mindre, men Hannah gillar jag inte alls lika mycket. Hon känns inte lika rättrådig, eller jo, men hon är betydligt mer skjut först och fråga sedan.

När jag skulle skriva ihop det här inlägget så upptäckte jag, först, att ABC hade lagt ner serien. Med tanke på cliffhangern i sista avsnittet så var det inte speciellt rolig läsning. När jag googlat runt ett tag så visade det sig att Netflix har köpt rättigheterna och ska göra en tredje säsong. Nu väntar jag på den.

[spoiler]Kirkman annonserar att han ska ställa upp i nästa val, han ringer justitieministern och ska prata om... vadå? Hannah åker till London för att rädda Damiens dotter, på ett USB-minne som den ryska spionen har finns en film som visar Emily och Poreskova.[/spoiler]




TV Time har serien 8,66 i genomsnitt.
IMDb har serien 7,7 i genomsnitt (beräknat på 53 825 betyg).
Jag ger säsongen 4,0.


Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien kan köpas på cdon och discshop.

Film: Deadpool 2 (2018)

Titel: Deadpool 2
Originaltitel: Deadpool 2
Genre: Action
Regissör: David Leitch
Manus: Rhett Reese, Paul Wernick, Ryan Reynolds
Skådespelare: Ryan Reynolds, Josh Brolin, Morena Baccarin, Julian Dennison, Brianna Hildebrand
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: USA
Längd: 119 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 7 december 2018



Handling
Efter att ha överlevt en attack från ett dödligt nötkreatur, kämpar den vanställde kafeteriakocken med att uppfylla sin dröm om att bli Mayberrys hetaste bartender, samtidigt som han försöker att lära sig att stå ut med sin dåliga smak.

I jakten på att återfinna sin krydda i tillvaron, som en tidsmaskin, måste Wade bekämpa ninjor, yakuza-maffian och ett gäng sexuellt aggressiva hundar, när han reser jorden runt för att förstå vikten av familjen, vänskap och smak- samt få en nyupptäckt äventyrslust och den eftertraktade kaffekoppstiteln "Världens bästa älskare".

Min kommentar
Jag vet inte vad det är med mig och de här superhjältefilmerna. Jag är inte speciellt glad i de flesta, ändå kan jag inte låta bli att köpa/se dem. Nu har det ju återigen varit Black Friday och då ramlade det så klart ner ett par av dem i min elektroniska varukorg.

Filmen började riktigt bra och jag kände mig nöjd där. Ett tag. Sedan blev det liksom bara värre och värre. Då slog det mig att jag hade kommit ihåg det helt fel, det var inte Deadpool jag gillade (det var Ant-Man, som även den inköptes på Black Friday). Nåväl, humorn var kul ett tag och ibland, en del skämt faller platt och det är mer vulgärt än roligt. Metahumorn fortsätter också, tyvärr inte lika mycket och roligt som i första filmen.

Deadpool som karaktär känns annorlunda i den här andra filmen, lite som att han vill bli tagen på allvar och därmed också som att filmen vill bli tagen på allvar. Det är en helt omöjlig ekvation och inte alls ett lyckat grepp i mina ögon. Filmen blir mer som en vanlig superhjältefilm än den där nyskapande och intressanta som första filmen var.

Soundtracket är bra och det kan bero på att det är väldigt retro, alltså den musik som jag växte upp med. Och hur ofta hör man Dolly Parton i en superhjältefilm? Det fungerar förvånansvärt bra.

Tempot är mestadels högt, men det finns en del segare sträckor, och det är rått och brutalt. Underhållning i nästan två timmar alltså. Och som vanligt, sluta inte titta innan eftertexterna är slut.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 853 betyg).
IMDb hade den 7,8 i genomsnitt (beräknat på 310 958 betyg).
Jag ger den 3,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 6 januari 2019

Smakebit på søndag: Offer utan ansikte

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Så var det då ett nytt år. Igen. Jag hoppas det blir ett bra år för oss allihop. Ett nytt år betyder ju också nya utmaningar när det gäller vilka böcker som ska läsas. Boken jag läser nu, Offer utan ansikte av Stefan Ahnhem, ingår i några av dem. Den om att börja läsa serier som alla andra redan har läst; Sist på serien?, den ingår också i årets Boktolva och så är den dessutom en hyllvärmare. Boken är väldigt, väldigt tjock (590 sidor) och jag har den i pocket... Den är ändå väldigt lätt- och snabbläst, jag har nästan kommit halvvägs, och rent generellt så håller jag med Dunja (hon är dansk och det är ganska mycket konversationer på danska) här nedanför, Fabian verkar inte vara någon speciellt sympatisk person (om han är snygg vet jag inte).

Min smakebit är från sida 254.
    "Har ni kollat innertaket?"
    "Kollat?"
    "Ja, alltså undersökt."
    "Siger du, at han skulle have hœvet sig op og vœre kommet ind via loftet?"
    "Finns det någon annan väg? Förutom den genom dörren?"
    Dunja Hougaard skakade på huvudet och försökte förstå hur hon hade kunnat missa något så uppenbart. Hon kände sig dum och ville inget hellre än att försvinna ner genom golvet. Hon försökte komma på något bra att säga men hennes tankar stod fullkomligt still. I stället kände hon hur hon började rodna. Men Gud, kunde hon bli mer pinsam? Visst, han såg bra ut. Men han var gift och dessutom hade hon inte bestämt sig för vad hon tyckte om honom.
    Första intrycket hade varit negativt, som med de flesta svenskar. Han hade gått på som om han ägde hela världen. Hur det här var hans fall och hur han, trots att han formellt var avstängd, tänkte jobba vidare och lösa det. Dock kunde han tänka sig att hjälpa henne mot att hon hjälpte honom.

lördag 5 januari 2019

"Pianostämmaren" av Stefan Tegenfalk

Författare: Stefan Tegenfalk
Titel: Pianostämmaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 405
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Walter Gröhn 4
Förlag: Ponto pocket
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 december 2018




Första meningen: Som vanligt var de tre.

Baksidetext
En sextonårig flicka hittas död nära vattnet i Bromma, en närförort till Stockholm. Det rör sig om ett brutalt mord där gärningsmannen skickligt har dolt spåren efter sig. Alla utom ett - som han vill att polisen ska hitta.

Snart kastas Jonna de Brugge och de andra i Walter Gröhns grupp vid Stockholms länskriminalpolis in i jakten på en mördare som inte bara är osynlig, utan som också verkar sakna motiv. I takt med att utredningen fortskrider och poliserna tränger djupare in i den värld flickan levde i, framträder allt fler återvändsgränder. Jakten på mördaren förvandlas snart till en mardröm för Walter och hans grupp. Är allt bara en dimma av lögner? Vem talar sanning och vem går att lita på?

Min kommentar
Jag kan väl egentligen inte påstå att jag har sett fram emot att läsa Pianostämmaren, det har tagit emot. De böcker jag läst innan har visserligen inte varit dåliga, men det är mycket som har stört mig i dem. Den här fjärde boken om Walter Gröhn och Jonna de Brugge hör egentligen inte till de tidigare tre, den handlar om ett helt annat fall (tack och lov), men det är så klart alltid bäst att läsa i rätt ordning. Pianostämmaren är annorlunda jämfört med trilogin, framför allt så är den mycket bättre.

I början av boken så känner jag mig väldigt förvirrad. Det blev rörigt i mitt huvud av det här "29 dagar tidigare" och nedräkningen därifrån, dock var det bara på grund av att jag tänkte fel. När jag till slut fattade vad det faktiskt stod så gick det röriga över. Det här greppet är ju ganska vanligt i film. Jag gillar det inte bättre i en bok. Det blev väldigt uppenbart vad det var meningen att man skulle tro, så det gjorde jag ju så klart inte.

Karaktärerna är så väldigt många för många. I varenda bok är det nya åklagare, nya tekniker, nya rättsmedicinare. Känns det som i alla fall. Det gör tyvärr att jag aldrig egentligen lär känna någon av dem. Inte heller Walter eller Jonna. Walter har plötsligt blivit väldigt underlig, bara konstigare och konstigare. Han gör mig oerhört irriterad och han är typ den sämsta ledare jag kan tänka mig. Jag vet inte om det är meningen att han ska framstå så, men det är så jag tolkar honom på grund av vad han säger och gör. Journalisten Jörgen Blads lilla inhopp här känns bara krystat och konstigt. Jonna... ja, vad ska man säga om henne? Hon är väl den som verkar mest normal, men jösses, vad jag är less på poliser som alltid försätter sig själva i livsfara. Det händer ju i parti och minut i svenska deckare.

En annan huvudperson, som man måste nämna, är Linnea. Jag blir så otroligt ledsen/arg för hennes skull. Ingen ska behöva växa upp så där. Hennes föräldrar borde faktiskt inte få ha barn. De är varken statusprylar eller någon rättighet. Det är inte speciellt vanligt med deckare som berör, men den här gör det.

Själva utredningen känns trovärdig, den är lagom rörig och de famlar väldigt mycket i mörker. Det är dock lite trist att veta mer än polisen, allt blir så uppenbart då. Som till exempel vem som är mördaren, det var väldigt tydligt [spoiler]även om det inte var helt solklart vem denna var, om man säger så[/spoiler].

Jag har förstått det som att det är/var meningen att det skulle komma fler, så kallade, fristående delar i den här serien. Nu har det gått drygt sex år sedan Pianostämmaren släpptes och det har fortfarande inte kommit någon ny. Det är synd om Stefan Tegenfalk har slutat skriva, nu när han verkligen kom igång.

Avdelningen för olika funderingar:
Det finns väldigt mycket att fundera på när det gäller den här serien/boken. Vad heter egentligen Pihlblad i förnamn? Han är den enda som inte verkar ha något. Varför har Jonnas far skyddad identitet? Det hade man ju hoppats få veta i nästa bok. Detsamma gäller hur det ska gå för Jonna och Peter. För att inte tala om Walter och Ella. Och hur kan man inte veta vad en stämgaffel är?

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,8 (beräknat på 149 betyg).
Goodreads hade den 3,61 i genomsnitt (beräknat på 99 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Pianostämmaren: Annikas litteratur- och kulturblogg, Fru E:s böcker och Tankar från en samlares hjärna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.