Bok: Blodlokan av Louise Boije af Gennäs

Författare: Louise Boije af Gennäs
Titel: Blodlokan
Genre: Thriller
Antal sidor: 443
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: Åsa Brolin
Serie: Motståndstrilogin 1
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 oktober 2024




Första meningen: "Jaha", sa den lilla runda damen och öppnade dörren, "och härinne bor du."

Baksidetext
Efter att Saras pappa dör i en mystisk eldsvåda flyttar hon från Örebro till Stockholm för att starta ett nytt liv. Till en början går allt nästan för bra: kaféjobbet byts mot en anställning på pr-byrå och det torftiga rummet i förorten ersätts av en lyxig lägenhet på Östermalm.

Men snart utsätts hon för märkliga och obehagliga händelser, och hotet mot Sara och hennes familj känns alltmer påtagligt. Det blir uppenbart att någon tror att hon har den avgörande nyckeln till något viktigt men vem? Och till vad?

Min kommentar
När Blodlokan kom så blev den en rejäl snackis och jag blev ju så klart nyfiken på den. Jag är alltid sugen på en bra thriller. På bokrean året efter så köpte jag den (och även andra delen, faktiskt), men sedan gick den samma öde till mötes som så många andra böcker i min hylla. Den blev stående där, oläst. När jag satte ihop årets Boktolva så tyckte jag att det ju kunde vara dags att ta sig an den och nu var det alltså äntligen dags.

Kort sagt handlar den här boken om politiska skandaler och maktmissbruk. Något som blir mer och mer aktuellt, tycker jag. Och så har de mage att undra varför politikerföraktet är så utbrett. Med den senaste tidens händelser färskt i minnet så kanske det just nu inte kändes som någon bra idé att rycka ut till Anna Kinberg-Batras försvar. Även om just de där kommentarerna om kvinnors klädsel, som nämns i boken, irriterar mig vansinnigt mycket. Ingen skulle väl komma på tanken att kommentera vad Kristersson har på sig.

Texten strösslas med autentiska tidningsklipp och liknande, som är för långa. Åtminstone för mig som känner till samtliga fall. Intressant läsning ändå och visst har även jag haft funderingar och konspirationsteorier om flertalet av dem, men i den del fall så kan jag inte se någon anledning till mörkläggning. Ingen annan än ren dumhet i alla fall. Jag kan liksom inte se någon direkt vinst för någon av de inblandade.

Ibland blir saker och ting övertydliga. För alla utom Sara då. Jag gillar inte när saker skrivs mig på näsan. Det är bra om författare vågar lita på sina läsare och låter dem tänka lite själva. Men katten. Den stackars katten verkar lämnas ensam dagar i sträck. Varför är den ens med? Och pappan. Plötsligt börjar det pratas om pappas sjukdom. Han var ju inte sjuk. Han brann ju inne.

Sara. Vad i hela friden ska jag säga om Sara. Hon är så motsägelsefull att hon känns påhittad. Hon påstås vara smart och ha huvudet på skaft, men verkar inte kunna dra några slutsatser alls. Hon är mer än obegripligt naiv, trots allt som händer henne. Hon upprepar ständigt att hon inte kan lita på någon, ändå gör hon det. Och på grund av den bristande analysförmågan så litar hon på fel personer. Mer än en gång betonas det att hon ju har sin militära grundutbildning, men hon verkar inte ha någon som helst användning för den. För att inte tala om hur förskräckt jag blev över hur hon lät Bella hantera henne. Jag hade omedelbart dragit öronen åt mig om någon försökt förändra mig så. Och Sara borde verkligen ha känt igen den där förkortningen när den dök upp igen. Det gjorde ju jag.

Faktum är att jag känner mig oerhört tveksam till alla de resurser som någon lägger på att få Sara att ... ja, vadå egentligen? Pappa är ju död och gör inte längre några efterforskningar och har uppenbarligen inte sagt något till sin familj om vad han höll på med. Och är inte sanningen den att om de inte hade börjat försöka vilseleda Sara så skulle hon ju aldrig ha börjat fundera. I stället börjar de skapa en alternativ verklighet, uppbyggd bara för Sara, som kostar miljontals kronor. En svindyr lägenhet på Östermalm, märkeskläder i drivor och alla dessa människor som var inblandade. Det är som att hon har hamnat i Matrix.

Det är svårt att få rätt på vad jag egentligen tycker om Blodlokan, jag känner mig så tudelad. Det finns så mycket som stör mig och den är så otroligt spännande samtidigt som den är fullständigt osannolik. Det är liksom för mycket av allt. Mitt betyg bevisar strängt taget att det inte måste vara trovärdigt för att vara bra. Men kurvan är exponentiell. Ju mindre trovärdigt, desto bättre måste det vara. Nu ser jag fram emot att läsa andra delen och funderar som bäst på om jag kanske ska ta med serien i min Finish That Series-utmaning 2025.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,47 i genomsnitt (beräknat på 947 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Blodlokan: Lottens bokblogg, Just nu - just här och Boktanken