Film: Dark waters (2019)

Titel: Dark waters
Originaltitel: Dark waters
Genre: Drama
Regissör: Todd Haynes
Manus: Nathaniel Rich, Mario Correa, Matthew Michael Carnahan
Skådespelare: Mark Ruffalo, Anne Hathaway, Victor Garber, Bill Pullman, Bill Camp
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 121 min
Serie: -
Såg den på Netflix 19 april 2024




Handling
Cincinnati, Ohio 1998: Affärsjuristen Robert Bilott, en ny partner på en prestigefylld advokatbyrå, får besök av en av sin mormors grannar från West Virginia. Den arga bonden Wilbur Tennant ber honom att stämma det multinationella kemiföretaget DuPont. Hans kor, enligt anklagelsen, förgiftas av en närliggande soptipp. Något som egentligen uteslutet för Bilott, eftersom han normalt är på andra sidan.

När han kör till Parkersburg för att se själv ändras hans inställning snabbt. Advokaten ser chockerande bevis på förgiftningen av boskapen med sina egna ögon: svarta tänder, enorma tumörer och fruktansvärda missbildningar. Med stöd av sin chef Tom Terp lämnar han in en stämningsansökan och får tillgång till konfidentiella företagsakter. Medan DuPont rutinmässigt försöker få tiden att gå, avslöjar Bilott en skandal som också äventyrar många människors hälsa. Till sin frus förtret fastnar den idealistiska advokaten i fallet och sätter hans karriär och hälsa på spel. Och ändå ger han inte upp.

Min kommentar
Det visade sig att filmen jag hade valt som fredagsfilm inte alls var en film, utan en serie. Så det fick bli ett akut byte, utan djupare analyser eller eftertanke. Det fick bli en film som jag haft på listan ett tag, Dark waters. Jag hade egentligen inte ens någon koll på vad den handlar om.

Jag är nog rent generellt svag för den här typen av film. Och full av beundran för människor som orkar/vågar ta sig an den här sortens David mot Goliat-kamper. Framför allt så önskar jag att alla advokater skulle ha någon sorts moralkänsla (och politiker).

Ju längre filmen går desto mer upprörd blir jag. För mig är det helt obegripligt att de här människorna kan sova gott om natten. Förmodligen gråter de hela vägen till banken. Det är en väldigt lång film, men jag tycker den är intressant hela vägen. Inte ett dugg utdragen eller seg. Fotot är rejält mörkt och dystert. Något som förstärker hopplösheten på ett bra och effektivt sätt.

Mark Ruffalo är magnifik i den här filmen och han har ju stor vana att spela just den typen av roll. Anne Hathaway har en pytteliten roll, bara som (efterhand) stöttande fru. I eftertexterna visas några av de verkliga personerna, något som jag är mycket förtjust i. Speciellt när det visar sig att de dessutom har spelat sig själva.

Antingen så var den här teflon-affären ingen stor grej i Sverige eller så missade jag alltihop. Jag minns egentligen bara att jag någon gång för flera år sedan läste att det kunde vara farligt att laga mat i teflonpannor. Jag började fundera på om det här PFOA möjligtvis kunde vara PFAS, som ju är ett hett ämne nu. Efter lite googling så visade det sig att det var precis så.

Dark waters är som en John Grisham i toppform och egentligen mer skrämmande än vilken skräckfilm som helst. Det är ju precis sådana här saker som får konspirationsteorier att frodas. Många gånger är de ju tyvärr sanna.


På Letterboxd hade den 3,7 i genomsnitt (beräknat på 102 265 betyg).
På IMDb hade den 7,6 i genomsnitt (beräknat på 102K betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig